asigten, att anlaggning at en norra Stambana .1 alla hätidelser vore äf en vida större, både ällmän och kommunal vigt, än en sammanbindningsbana, hvarmed i sjelfva verket — vore densamma än så angelägen, hvarom talaren dock hyste något tvifvel — gerna syntes kunna anstå till dess, på sätt förut under öfverläggningen blifvit sagdt, någonting förefanns att sammanbinda. Han förklarade sig således anse det allravigtigaste vara, dels att stambanan norr-ut möjligast shart kom till stånd och att denna bana finge till begynnelseeller slutpunkt lämplig plats vid Saltsjöstranden, der hafvet erbjuder den förnämsta pulsådran för handel och trafik, dels att vestra stambanan finge en ledning till Saltsjöhamn å södra sidan och tillika en station som vore stadens medelpunkt närbelägen. Man hade upprepat de ofta förut hörda beskyllningarne mot Stockholms samhälle, att vara liknöjdt och sofva på geväret i fråga om ortens egna fördelar, och förmenat att derigenom uppkommit: den norra bananläggningens åsidosättande; talaren trodde likväl att denna beskyllning här vore orättvis. Stockholms invånare, åtminstone bestämdt de, som räknas till den egentligen träfikerände delen, hade städse ifrat för en jernvägsanläggning norr ut, och tagit så alldeles för gifvet att denna skulle blifva den första härifrån utgående, att det var med häpnad och förvåning som man blef vittne till det i en knapp vändning vid riksdagen gehomdrifna beslutet om södra eller — såsom den kallas — vestra banans anläggande i första rummet. Man varäfven den tiden allmänt enig om riktigheten af 1856 års undersökningskomites förslag, att norra stambanan borde utlöpa vid Ladugårdslandsviken, med bangård uti eller i närheten af Humlegården, ty på transitofart genom Stockholm, såsom ett hufvudsytte, föll det aldrig någon in att tänka. Man änsåg då, ock sämitiäledes förmenade tal. för sin del ännu, att vår hufvudstad i afseende på durchfarten icke på något vis kunde jemföras med ett Berlin, Köln, Briissell o. s. v., utan att fastmera stadens naturliga läge, på ena sidan vid hafvet och på den andra vid mynningen af en stor insjö, hade siti rol att titgöra en begynnelseoch slutpunkt tydligt anvisad. Med en annan tid tyckas andra åsigter vilja undanskjuta de förra -Oaktadt 1856 års kömilt vid en jemförande pröfning gaf företräde åt Humlegårdsplanen, blef denna sedermera tillbakasatt för den ekanta Klaralinien, måhända hufvudsakligen derföre, att tanken på en sammanbindning öfver Mälaren och Riddarholmen under tiden hade uppstått och vunnit en viss förkärlek. Jag vill ej, sade talaren, inlåta mig i någoh vidare afhandling om denna samrmänbindnihgs stora vigt, utan tvärtom atitaga att den verkligen förefinnes, och vågat på dehma förutsätthing grunda ett förslag, som synes mig tåla vid att öfvervägas, nemligen det, att norra banan skulle sättas i samband med den vestra från Nybron, öfver östra sidan af Berzelii park, Wahrendorffsgatan, Carl XIII:s torg till stora trappan vid Norrström, öfver denna på bro till Lejonbackskajen, vidare förbi k. slottets östra facad och Gustaf III:s staty långs åt Skeppsbron pel östra Slussgatan fram till sämma punkt vid Petermyndes Lacke der den redan planlagda bergutsprängda kulverten utmynnar. vet kan väl ej nekas, att en sådan sammanbindning skulle ansenligt besvära gatutrafiken, men dock icke mera än den andra öfver stadens mindre rymliga vestra del; och iafseende på varuträtisportbeqvämligheten finner man lätt, att från samimänbindningshufvudspåret, med hvilket dragspår långs åt HLadugårdslandsviken och Blasieholmens norra sida fram till Sillhofvet skulle anläggas, äfven sådana spår kunde framgå utåt Blasieholmshamnen, till olika punkter af Skeppsbrons kajer och framåt Kornhamn förbi Räntmästarehuset, samt i Stadsgården till behaglig utsträckning. Brobyggnaden öfver Norrström, på grundt vatten och fast botten, blefve åtminstdne icke svårare och mera kostsam än den motsvarande fiågot längre emellan Tegelbäcken och Riddarholmen, hvarjemte skulle helt och hållet inbesparas: brobyggnaden öfver Riddarholmskanalen; expropriation af Hebbeska flygeln och Lindska huset; ombyggnad af den nya kajen vid Kött-torget; hela den kostsamma, på så flerfaldigt sätt besvärliga utflyttningen och brobyggnaden mellan nämnde torg och jernvågen; den bekymmersamma omsorgen att skaffa ny pläts förjerhupplaget samt genombrytning af bryggareembetets hus, af Brunnsbacken och af bazarbyggnäden vid Stadshuset. -Sådana fördelar, med undvikande af de flesta Mälareanläggningen åtföljande olägenheter, tyckas förtjeha någon tippmärksamhet, desto mera, som denna sammanbindningsplan icke behöfver ovilkorligen genast utföras i samband med vestra stambanans ledande ner till Stadsgården, hvi:ket alltid vore af största vigt. Hr Schartau påpekade nemligen, att den väg, som afses att sprängas genom södra bergshöjden, kunde taga sin början älldeles på samma ställe som projekteras å frih. Ericsons karta; men, i stället för eri bågformad linie, beskrifva en nästan rak sådan till samma utmynningspunkt som af hr friherrn är förutsatt, och derefter gå vidare invid bazarbyggnadens slut öfver gatan och fortsättas på den särskilda för detta äridamål dock något bredare bro utmed den nuvarande jernvågsbron och östra Slussgatan, som enligt frilerrh8 plah borde leda ett sidospår till Skeppsbron. Sedan derefter hr Schartau förnyat sin framställning att vid detta möte icke någon resolution skulle antagas, utan dermed anstå till dess man fått tillfälle höra frih. Ericson samt närmäre öfvertänka saken, och sedan detta blifvit af de närvarande bifallet, upplöstes mötet: