Af huru stort intresse än telegram17 na kunna vara, så kan det dock icke att de understundom med sina lakooch tvetydiga ordställningar göra en n samma hufvudbry som de forntida elspråken. Så mottogo vi t. ex: iförra kan ett knapphändigt telegrem rörande elt anförande af lord Palmerston i engelska underhuset den 11 dennes, medelst hvilket man icke blef synnerligen klok p.å hvad den ce lorden hade yttrat. De nu komna tidngarne lösa gåtan och det ifrågavarande anförandet utgör nu föremål för den edgelska och franska pressens komm entarier. Lorden hade icke, såsom berörde telegram tycktes gifva vid handen, sagt, att)franska öckupationen af Rom icke vore en) kränkning af noninterventionsprincipen, utan tvärtom, att den innebure en sådan, ehuru ingen egentlig kränkning af folkrätten, enär påälven sjelf tillkallat de fräömmande vapnen. De franska regeringsbladen klandra bittert den engelske statsmannens tal, ehuru em af deras egna patroner, hr Billault, nyligen: yttrat sig i ungefär samma riktning. kEngeleka pressen åter uttalar sig enstämmigt i loford öfver den af kronans förste minister afgifoa förklaring, såsom uttryckande engelska folkets allmänna opinion, och den uppfattar lordens yttrande mindre såsom en kritik af Frankrikes politik än såsom en åt Napoleon gifven impuls att omsider bestämma sig för en med civilisationens och nsklighetens fordringar mera öfverensstämmande politik i denna fråga. Hvad som i England väckt stort RM är len envisa tystnad, som vid detta tillfälle ttagits af den konservativa oppositionen, ett parti, hvilket efter att så länge hafva stretat emot katolikemancipationen, nu tycvilja begagna dessa katoliker såsom förtrupper emot whigministeren, ehuru debatten tydligt visade huru ytterst svagt det katolska partiet inom England är. Vi vilja här i möjligaste: korthet redogöra, för den långa och lifliga debatten i underhuset, märklig i flera hänseenden, och mest derigenom, att den gaf kabinettets ledamöter tillfälle dels att lemna officiella upplysningar om den verkliga ställningen i Italien, dels att inför sitt eget land och inför Europa framlägga engelska regeringens opinion i denna fråga. Anledning till debatten var en interpellation rörande Italiens ställning af sir G. Bow3er, en irländsk baronet och en papist af renaste vatten. Ämnet för hans långa anförande var detsamma hvarmed Frankrikes lerikala lagstiftare nyligen uppbyggt sina ähörare, nemligen: piemontesarnes grymhet, sanni och diahotiska natur. Men de sympater, som de franska talarne funno inom sitt auditorium, måste den engelska papisten gå miste om. Englands underhus lyssnade med otålighet på en talare, som sökte bevisa, att en konung, som håller sig strängt; inom grundlagens gränser, ett parlament. som debatterar med framstående talang, en armå, som med heder kämpat vid vest akternas sida, och ett folk, kändt för att vara ett af de mest rikt begåfvade — ej äro jannat än lögnare, förrädare, tjufvar och I jördare. och ej lifvas af några andra m fliver än att omstörtå allt högt och heligt..! Engelska regeringen beskylldes af talare a att hafva på allt möjligt sätt unde :stödt, denna för honom så vidriga revolutiom. 1 samma riktning yttrade sig hrr I: smessy och Maguire. Den sedovare tillät sig blund annat följande yttrande om konung Vfietor Bimanuel: fHans bana under de sedn: jete treåren kan betrakins såsom prof på : jem Brest exempellösa neirighet. Han har kränkt hvarje moralisk vch religiös förbir delse, han har brutit emot ell slags folkrätt. har har gjort allting som; kan med skam brtenmärka hang panna.t Dessa råa utbrett emottogos at huset med ac Jifligaste ut ryck af ogillande och afsky: Å andra sid ån uppträdde först hetr Lålyard, muderstatssek reteraren för utrikesdepartemen tet. Han fidagalade först och främst, at Bowyers uppgifter om italienska armåns grymheter icke, vore stödda på några autentiska bevis, hvaremot tala med officlel — ndlivgar styrkte de förfärligaste o ar, b-sgingna irån det bourbonska banditvyrttiets sida, och hvilka naturligtvis kunnat föranseda några våldsanuma repressalier af de lienska soldaterna. Vidare upplyste her Jlavard såsom ett prof på huru förhållatidena sedan revolutionen förändrats till det bättre, antt i Perugia, der förr endast fanns ett uniwersitet (hvars professorers antal till en tredjedel utgjordes af teologer och en kommunalskola), man nu har en småbarnsskola med 195 barn, en aftonskola, besökt al 500 personer, ett gymnasium för elever från 8 —14 ärs ålder ett lyccum för 14—18 år ynglingar semt universitetet, numera rikare dotbradt och med ökad lärarepersonal. Dessutom en teknisk skola samt tvenne normalskolor för bildande af lärare, manliga och qvinliga. XI Bologna hada antalet af publika skolor Iblifvit inom 15 månader fördubbladt, brottens antal minskats med 60 prodent iinder loppet af 6 månader. Kommunen hade der anslagit 200,000 franes till undervisningens befrämjande. Öfver hela Romagna och Markerna hade man förordnat kringresande inspektörer för folkundervisningen 0. 8. v. Skattkammarkansleren, herr Gladstone, som derpå fick ordet, ådagalade orimligheten at de katolska ledamöternas påstående, att itaJienska folket skulle vara emot unionen, derat att han häntydde på natiohalgardet, hvars blotta tillvaro utgjorde det mest siående bevis för motsatsen. Lord Palmerston, hvars anförande afsluTN nat OR Ultra da Afton tt ha ell