LISABETH CALVERTON ). Dörren till musikrummet slogs upp, och två karlar, som voro i skjortärmarne, rusade ut under knytnäfslag och svordomar, åtföljda af en hop druckna och upphettade varelser, som ropade och skreko af alla krafter. Inom ett ögonblick var mr Parslow inklämd i trängseln och måste, oaktadt förtviflade ansträngningar att frigöra sig, följa med strömmen: ut på gatan. Slutligen skingrade sig hopen och lemnade honom allena. Han vandrade långsamt utåt den, smala gatan med-sit spatserkäpp i handen, försjunken i sina egnw tankar. Hastigt stannade. han, ett par gator från El-Dorado, stack handen i bröstfickan, i vestfickorha, i byxfickorna, i rockfickorna, och qvarstod sedan orörlig samt drog djupt efter andan. Det måste hafva varit en stor förlust, som så kunde gräma honom, ty han qvarstod sålunda under flera minuter, innan han åter började omsorgsfullt undersöka sina fickor. En urkedja af slål hängde från ena vestfickan; den var afskuren och uret bortstulet, men detta tycktes han knappt bemärka. Det var något som han förvarat i bröstfickan innanför sin väl tillkoäppta rock, som han nu saknade, och hvars förlust för ett ögonblick tillintetgjorde honom. -Han tog af sig hatten för att svalka sin brännheta panna, samt ämnade upptaga sin näsduk, men äfven den hade försvunnitt som en dröm. Det är rätt åt mig?, utbrast han slutligen, det är alldeles rätt, när jag kunde vara så enfaldig och våga mig dit med så mycket penningar på mig!4 H) Se A. B. nir 67, 68, 70—72, 74—79, 81—83 och 87. l