svunnen och en kavaljer i pelsmössa hade intagit hennes plats. Mr Parslow tyckte att rummet mer och mer fylldes af folk, att Richard Calvertons stämma, som gaf åtskilliga befallningar i afseende på gästernas beqvämlighet, or ännu djupare, och att sorlet, skrattet och et plumpa skämtet oupphörligt tilltog. Han ryste och hans ansigte antog ett strängare uttryck, dock utan att förlora det intresse och medlidande, som förut lästes i hans drag — nu tycktes han hafva för sig sjelf uppkastat den frågan: Huru och på hvad sätt vore det möjligt att rädda dessa menniskor? — en fråga, som ej var lätt att besvara. Många planer uppgjordes kanske i denna stund i huns hufvud, som han väl i sin ifver kunde anse utförbara om han dertill haft tid och tillfälle, men som vid första försök säkert skulle visat sig otill räckliga. Bessy framträdde nu för andra gången för att sjunga, och han betraktade henne med lifligt intresse; iakttog hvarje blick. hvarje rörelse och undrade om han ej deri skulle kunna upptäcka något karaktersdrag. En dundrande bifallsstorm följde på sången, hvarefter de, som voro nära dörren; ville tränga sig längre fram, och de, som suttc längst in i salen, ville tränga sig ut genom dörren för att få litet frisk luft innan dc ånyo försedde sig med gin och musik. Vid den trängsel, som i detta ögonblick upp stod, kände mr Parslow en hand på sin arn: och någon hviskade honom i örat: Följ mig! Mr Parslow steg upp och banade sig väg an hopen, fram till dörren, der Lötty alverton väntade honom. g Hon är derinne i rummet. Vet hon...