Wilhelmina Neruda. Ilustreret Tidende, som utgifves i Köpen hamn, meddelar jemte ett vackert porträtt föl. jande biografiska uppgifter om denna ut märkta artist: Wilhelmina Neruda är född i Mährens huf vudstad, Bränn, hvilken äfven skänkt verlden en annan stor violinist: Ernst. Hennes fader är musikus der. Redan vid fyra års ålder voro strängarne på violen hennes käraste leksak, och snart handterade hon dem oo allvar, så alt hon kunde uppträda offent igt eller åtminstone i större sällskaper i sin födelseort, då hon ej var mer än fem år. Men Bränn och Mähren äro icke hela verlden: den unga fågeln måste snart ut för att öfva och pröfva sina vingar. Sedan hon njutit undervisning ett par år i Wien af professor Jansa uppträdde hon — visserligen tidigt, men ej för tidigt — offentligt inför kejsarstadens musikaliskt bildade och stränga publik. Från denna stund har hennes biofd ej att berätta om annat än oupphörliga onstresor och oafbrutna, växande triumfer. Först reste hon från Wien till Dresden och Berlin; derefter besökte hon Frankrike och England, ännu knappt sju år gammal. Sedan den tiden har hon beständigt rest från stad till stad, åtminstone om vintrarne, i sällskap med sin fader och sin äldre syster Amalia, en utmärkt pianospelerska, samt efter 1855, då Amalia gifte sig med en konsertmästare Wickenhauser i Brinn, tillsammans med sina yngre syskon, Maria och Frans. Dessa komma liteti skuggan genom deras systers stora glans, men detta nästan orättvist, ty de yngre äro särdeles skickliga, hvar på sitt instrument, och det fulländade samspelet mellan alla tre bevisar ju att de yngre i uppfattning upphinna den mest framstående af syskonen. Deras nuvarande resa är den första, då fadern ej är med, och måhända blir det äfven den sista resan, åtminstone hvad systramia angår. Det är en plan som publiken bör beklaga för egen räkning, men den bör dock ej kunna önska sina favoriter en annan framtid än dessa sjelfva med glädje. motse. r 1851 kommo de för första gången till Ryssland, spelade med växande framgång i rikets stora städer och minnas ännu med glädje huru högt värde kejsar Nikolaus satte på deras prestationer. Ryssarne äro varma och kunniga musikälskare, och syskonen Neruda hafva gasterat hos dem den ena vintern efter den andra. Detta myckna vistande i det slutna czarriket har väl bidragit till att :deras rykte icke blifvit så stort annorstädes, oaktadt de äfven ha varit omkring i det öfriga Europa, i Österrike och Preussen, i hela Tyskland, i Holland, Belgien, Frankrike och England, Den finaste verlden, hof och rika män ha täflat att visa sin beundran och få dem att spela hos sig; kännare ha varit hänförda och förvånade; publiken har. öfveraHt blifvit hänryckt och gripen af denna rika uppenbarelse af ädel och skön konst. Ty Wilhelmina Neruda är en stor, en äkta konstnärinna, så långt skiljd som möjligt från allt effektsökeri och virtuosmakeri. Hennes teknik är så fulländad att blott få i musiken invigda kunna rätt uppskatta denna sida af hennes mästerskap, men den stora massan märker ändock understundom hvilka svårigheter hon öfvervinner som om-de vore ett intet, anar talangens lek med det materiella, medan det idtella springer fram som själen ur kroppen. Så bör det vara; vid de högsta konstnjutningar skall man glömma det allmänna för det enskilda. Den rena, mjuka tonen, den elegantaste, osökta stråkföring är jemte: den genomgående säkerheten och fingerfärdigheten de nödvändiga medlen, men hvem vill uppehålla sig vid dem, då de ändock ej kunna utfylla helheten, icke bestämma resultatets None innehåll ? Härtill hör ju ej blott den fulländade, talangfulla exekutionen, utan först och främst uppfattningen, och det är häri Wilhelmina eruda uppenbarar höjden af sitt snille. Hennes konst är så djup och innerlig, röjer så mångfaldiga stämningar och så starka känslor, och, hvad mest är, så mycken äkta sanning, att. man förnimmer naturens rika håfvor genomträngda och förädtadeyhelgade och idealiserade at konstens höga genius.