ELISABETH CALVERTON I). Emot morgnarna, då hon lemnat musikrummet ochlåg i sin söta sömn, och sällskapet var mindre talrikt, men mera lifvadt, då upprepade den usle komedianten alla de lättsinniga och nedriga tankar, som män, ännu mera förderfvade än han sjelf, nedskrifvity, och dessa mörkrets barn klappade ännu ifrigare sina händer, drucko ännu mer och strödde ännu flera svordomar omkring sig. Kom så en och annan polisman och tittade i dörren, skyndade sig den hederlige Dick att bjuda onom ett glas och språka en stund med honom, sedan han öfvertygat sig om att kusten var klar. Dick var frikostig mot den vid Choke-street stationerade polismannen, öch dygdens väg trampas i allmänhet föga af polismännen i denna trakt. Det var nyårsafton och klockan i El-Dorados musikrum, som alltid gick en halftimme efter, visade på nio, och detbörjade blifva lifligt i sällskapet. Joe, som agerade kypare, passade upp på gästerna; Bessy hade nyss slutat sin första sång, Lotty stod ibland åhörarne och Richard Calverton spatserade upp och ned med pipan i mun, för att efterse att allt gick ordentligt till och att gästerna drucko tillräckligt. Richard Calverton hade hållit skola förut på aftonen och var troligen nöjd med ölovernas framsteg, ty han var vid särdeles godt lynne och hans disciplar voro nu i musikrummet och använde sina sparpenningar på bästa sätt. Richard Calverton lyssnade uppmärksamt på Bessys sång, och funderade så djupt på ) Se A. B. n:r 67, 68, 70—72, 74—79, 81—81.