STOCKHOLM den 16 April. Under de sednaste veckorna har ett rykte börjat bli temligen allmänt, att regeringen icke skulle komma att vid nästa riksdag framlägga något representationsförslag, utan att h. exe. justitiestatsministern frih. Louis De Geer, i sin egenskap af riksdagsman; skulle komma att till konstitutionsutskottei inlemna ett reformförslag, för att dymedelst öka antalet af de enskilda motioner, som genom nämnde utskott blifvit förpassade till evig hvila. Vi skulle icke ha omnämnt ett så orimligt rykte, om icke detsamma vore gängse äfven inom kretsar, der man gör anspråk på att vara väl underrättad iafseende på vederbörandes planer och syften, och om icke personer, som eljest göra till sin -hufvuduppgift att på allt sätt och vid alla tillfällen upphöja excellensen De Geer till skyarne och förkunna hans ära, nu som bäst kolporterade detta rykte såsom ett nytt bevis på hans förtjenstfulla energi. Vi omnämna också detta allmänt gängse rykte endast för att påpeka dess orimlighet cch för-att protestera emot de verkligen infama och, så vidt vi kunna se, på intet sätt befogade. förutsättningar i afseende på frih. De Geer, -som detta rykte-i sjelfva verket innebär. Enligt vår uppfattning af hans karakter såsom offentlig man skulle nemligen, under sakernas nuvarande ställning, ett sådant beteende från hans sida vara obsolut omöjligt. Vi hysa. visserligen icke några öfverdrifna föreställningar i afseende på excellensen De Geers reformifver och räkna icke på några lifligare sympatier från hans sida för en demokratisk utveckling. Vi erinra oss alltför väl, att den första regeringsåtgärd af politiskt principiel natur under den nya regimen var den i November 1858 af friherre De Geer kontrasignerade resolution, genom hvilken regeringen inlät sig på en oberättigad grundlagstolkning och oktrojerade en valordningsprincip som icke i grundlagen fanns bestämd, utan var öfverlemnad åt stadskommunerna att sjelfva bestämma, samt dervid til lika adopterade Svenska Tidningens beryktade sats, att det är fastigheterna och rörelserna, men icke de politiskt berättigade ersonerna, som skola representeras. Vi erInra oss äfven huru regeringen genom en resolution under friherre De Geers kontrasignation i Mars 1859 företog sig att särskildt sanktionera en enda paragraf af det valordningsförslag, som af hufvudstadens valberättigade invånare var antaget, och att sedermera ur den från förslaget sålunda lösryckta principbestämmelsen deducera och oktrojera en provisorisk röstberäkningsgrund, så aflägsen som möjligt från den, som det stora antalet af röstberättigade hade omfattat. i; Vi ha, som sagdt, inga öfverdrifna förhoppningar i afseende på frih. De Geers politiska liberalism. Men detta hindrar oss för ingen del att hos honom såsom statsman akta och värdera en hederlig och redbar karakter, och det är derföre vi finna så ytterst otillständigt det rykte, som ens vill tänka sig möjligheten af att han skulle genom ett hokuspokus kunna eskamotera bort den förbindelse han såsom konungens främste minister iklädt sig i afseende på repr sentationsfrågan. När excellensen De Geer för några måwader sedan till de 40,000 personer, som hos regeringen anhållit, att hon måtte till nästa riksdag framlägga ett representationsförslag, afgaf den förklaringen, att han icke kunde stå till svars för sig sjelf om han på den plats han nu innehar försummade något lagligt och hederligt medel, hvarmed han kunde befrämja reformens genomförande, så var det hvarken som riksdagsman eller privatman han yttrade detta, utan det var tåsom justitiestatsminister, såsom den främste bland konungens konstitutionelle rådgifvare. Vi inlade då några reservationer mot den lfliga glädjen öfver denna försäkran, såsom icke så betryggande med afseende på utsigterna för reformen, som ale flesta ansågo den, emedan frih. De Geer icke uttryckligen talade å regeringens vägnar, utan endast iklädde sig såsom minister förpligtelser, hvilka torde anses bortfalld i samma ögonblick han kunde komma att utträda ur konseljen, reservationer, som vi af allt hjerta önska måtte befinnas fullkomligt obefogade. Men icke ett enda ögonblick, hvarken då eller sednare, ha vi dragit i tvifvelsmål, att friherre De Geer, så länge han qvarstår sårom minister, skall i denna sin egenskap honorera sin förbindelse samt att han måste anse det omöjligt för sig att qvarstanna på sin rådgifvareplats, om K. M. icke lyssnade till hans framställning rörande framläggandet från regeringens sida af ett fullständigt representationsförslag. Vi uppmana derföre de liberala att icke sätta ågon tro till de förutnämnda orimliga ryktena, som äfven i åtskilliga korresponlensartiklar banat sig väg fill landsorten. De öfverläggningar mellan statsrådets medlemmar, som egt rum rörande representation. frågan, ha naturligtvis måst ega afseende å ett p.tvande regeringens förslag, icke jå Ar ivatförslay: från riksdagsmannen friherre De eera sida, hvarmed regeringen aldrig kan få det ringasteatf skaffa. Förvissade härom och under den glada förutsättningen, att det tillämnade Ferne förslaget kommer att afse en reform XI G riktning, som med framgång a ee Ne i oss närm 8 ieke blott af de MES II trnivg fria