detta hänseende skall kunna blifva rådande, fördras, att hela vår undervisning och uppfostran får en helt annan karakter, Sålänge faräningrornägau, fantasien och känslån lemnas sido under ungdomens uppfo stran, så länge katekesutanlexan och giosån äro hufvudsak, sålänge grammatikalisk formalism sättes framför och uppöfver medborgerliga kunskaper, och sinnet, i stället för att väckas och göras mottagligt för det närmast vigtiga, det fosterländska och det. medborgerliga, tvärtom döfvas och förslöas i och genom ett ensidigt; meksniskt minnesarbete, så länge skolan och dess undervisning ej sättes i någdån närmare förbindelse med lifvet utanför densamma, så länge den gamla lärdomens anda råder till och med öfver folkskolan och äfven åstadkommit den skolans isolering från lifvet utanför skolan, så länge skolan i all mänhet sålunda, i stället för att lifvå ödh väcka, endast mekaniskt innöter en massa konventionel kompendiilärdom, men derudder, om icke tillintetgör, dock försummar de förmögenheter och de kunskaper, hvilkas uppöfning borde ligga till grund för den allmänna medborgerliga uppfostran, så länge lär väl icke mycket vara att hoppas på att sinnet för kulturhistorien skall blifva särdeles verksamt. ! Dessa förhållanden äro emellertid för närvarande i jäsning och brytning. Våra dågars skola är docx i vissa hänseenden redan en helt annan än skolan för trettio, ja, för tjugo år sedan var. Mycket häntyder uppå, att den rörelse, som gripit nationen och har nationalmedvetandets väckande till en met hvarje dag allt Upperlasare följd, icke skall afstanna förrän målet för densamma blifvit vunnet. Under sådana förhållanden och sådana förhoppningar anse vi hvarje blad, som vittnar om det kulturhistoriska sinnets verk: samhet, värdtden: största uppmärksamhet, och hafvå derföre särskildt ansett oss börå ill en-så allmän bekantskap som möjligt örorda det här ifrågavarande arbetet. I