De sednaste utländska posterna innehålls åtskilliga antydningar om en förändring den ställning Garibaldi för närvarande intager, samt om en i följd häraf gjord ef tergift å Frankrikes sida i den romerska frågan. Italiens nuvarande konseljpresident skulle nemligen, bevekt af franska kab nettets enträgna föreställningar, ha förmått Garibaldi att göra en halt i sitt triumftåg. hvilket icke såsom ämnadt var, nu komme att utsträckas till Neapel; hvaremot Napoleon, enligt de sednaste underrättelserna från Paris, skulle från Rom återkalla den ytterst papistiske general Goyon, hvilken beskyddat de politiska banditkårernasorganiserande oeh varit en trägen gäst i Frans l:dres hot. Skulle detta bekräfta sig, så kan anmärkas, att Frankrikes eftergift. ingalunda motväger hvad dess s. k. bundsförvandt för lorar genom hämmandet af den genom Garibaldis sednaste uppträdande åt nationalandan gifoa impuls. Det är bekant, att detta uppträdande föranleddes genom en direkt inbjudning af Ricasoli, äfvensom ati Ratåzzi till en början icke satte sig dercmot... Det betydelsefulla i den ställning Garibalditill sitt land intager, tecknas a! Times träffande i följande ord: cCDen fogsamhet, som Garibaldi ådagalägger genom att gifva efter för dessa framställningar, måste anses ännu underbarare, då man tager i betraktande den omätliga entusiasm, som han öfverallt framkallar. Man finner ingenting i historien, som fullt emotsvarar hans nuvarande ställning i Italien, och denna kan ej förklaras af annat än af hans länge pröfvade trohet för en ädel sak. Hans inflytande såsom revolutionär ledare härleder sig ej från i går. . Man har sett Vietor Emanuel efterträda Carl Albert, Cavour begynna och sluta sin bana, Ricasoli efterträda den sistnämnda och Ratazzi intaga Ricasolis plats, sedan den tid, då Garibaldi försvarade Rom. emot fransmännen 1849. Både Washington och Cromwell innehade en större makt, och deras politiska klokhet gaf dem ett större inflytande inom kabinettet och diplomatien än Garibaldi kunnat erhålla... Men hvarken Washington eller Cromwell hafva, så länge de förblefvoenskilda medborgare, eller nigon annan revolutionär krigare, med undantag af Napoleon, antagit en sådan ton af moralisk makt. som Garibaldi i sitt hjertas enfalå och med den italienska medelklassens och allmogens fulla bifall nu antager, söm om detta vore den naturligaste sak i verlden. Vi ha nyligen meddelat en berättelse om hvad han ttrade till skalden Manzoni; ett yttrande hållet i nästan kunglig stil. Detta var lik: väl ej mera måhända än hvad hans stora tjenster kunde förklara och rättfärdiga, men hvad skola vi väl säga om hans skrifvelse till det italienska presterskapet? Sedan han för några månader sedan inbjudit dem ati deltaga i deras fäderneslands pånyttfödelse, bestraffar han nu deras försummelse. ufi ordalag, som påminner om dem, med hvilka Cromwell tiltalade den förslafvade. återstoden åf det Långa parlamentet. Efter att ha anfört eti par utdrag af-berörde skrifvelse, tillägger Times: ?Vi vilja här ej yttra oss om öfverdriften i uttryck, egendomlig för talarens person, för landet och för tiden, och vi vilja ej heller under: söka huru mycken sanning kamligga deruti.