flera tillfällen utvecklade hon en aplomb, en nyansering, öfverträffande nästan allt hvad vi hittills sett henne prestera. Också blef honinropad efter sin stora scen i andra akten. Hr Berwalds koloratur förefaller något svårsjungen, men i kontrapunktiska kombinationer samt pikant och effektfull instruinentering visar han en beundransvärd styrka. Hans arbete företer äfven flera melodiska skönheter. BSulmas cavatina i sista akten, med sitt erotiskt klingande hufvudmotiv, den sprittande -eftersatsen och en högst pikant harmonisk omklädnad torde, enligt vår tanka, utgöra en at operars yppersta prydnader, hvilket icke vill säga litet, der så många nummer äro af framstående värde. Fru Strandberg återger Sulmas täcka, poetiska bild berömvärdt och helsades med inropning efter ofvannämnda vackra komposition, hvilken hon också sjöng med särdeles lif och behag. Om fru Strandberg egde större välde öfver sin röst, skulle hon vara en ganska utmärkt sångerska, ty hon eger af naturen goda elementer dertill i ett dra matiskt och tilltalande föredråg, stark och ren ton samt gauska fin instinkt i uppfattningen. Men då hennes sång är som vackrast, kommer stundom en ojemnhet, en störande plump i registrens sammanbindning och tonens ansättande, som vittnar om bristfällig teknik, en brist som de flesta af våra lyriska artister tyvärr måste vidkännas, om e ej varit i tillfälle att få göra sina studier i utlandet. Hr Arnoldssons behagliga Sämma tog sig särdeles fördelaktigt utiälskarens parti, och det är glädjande att finna, huru denne numera vår förnämste (för att icke säga ende) tenor, fortgår i en riktning, som -lofvar de bästa resultater för den lyriska scenen. Hr Berwalds opera har äfven ett fördelaktigt parti för hr Arlberg, som man eljest så sällan får se på scenen, annat än i stela fursteroller och paraderande bifugurer, hvilkas fadda och intetsägande uppträdande, torde vara mindre angenämt att ätergifva för en så intelligent artist som hr Arlberg. Också visar det sig när han fårett parti, som det kan göras något utaf, att han är lika skicklig aktör som behaglig sångare. Han har i icke oväsentlig mån tillegnat sig något af det våra lyriska artister i allmänhetmest sakna, nemligen fin nyancering efter situationen i åtbörder likaväl som i sången. Den lilla romans hr Arlberg sjunger i sista akten till citran, medan kören stundom faller in, torde äfven kunna räknas till en af operans mera originella och anslående nummer. Hans föredrag deraf är själfullt och vackert och då scenen fortgår, så att den ej kunde afbrytas af TR egnade man i stället sin hyllning åt kompositionen såväl som utförandet efter scenens slut. Hrr Wallin, Sandström. m. fl. utförde bipartierna förtjenstfullt och det hela gick med god ensemble. Slutscenen, då delyckliga älskande segla bort, medan folket från khpporna och från stranden bjuda dem farväl, bedjande för deras välgång och Estrella dödar sig i harmen öfver misslyckade hämdeplaner, är af stor effekt. cenen med fordringsegarne föreföll deremot något platt och obehöflig för sammanhanget, ehuru musiken är qvick och målande. Åtskilliga rensningar i libretton skulle kanske ej hafva skadat. Sista mellanakten var vid första representationen otillbörligt lång. D. M. konungen, drottningen och prins August bivistade representationen. fSalongen var fullsatt och stämningen var ovanligt lifvad. Efter representationens slut ropades länge och enhälligt. på kompositören, hvilken omsider framträdde för att från scenen mottaga publikens lifliga och välförtjenta hyllning. E Vi torde framdeles få tillfälle att mera i detalj återkomma till musiken i denna opera. Den utgör ett stort evenement inom vår konstnärliga verld. Det är den första stora opera af svensk kompositör som blifvit gifven å den scen, som är helgad Patriis musis?. Vi lyckönska den Kongl. teatern, att förstlingen i detta hänseende är af så ädel och värdig beskaffenhet och utan tvifvel kommer att intaga en varaktig plats på denna teaters repertoire. Vi lyckönska den åldrige kompositören till den vackra lager han vunnit och vi våga — med anledning af det ungdomliga lynne och den sinnesspänstighet som han ännu oaktadt sin framskridna ålder besitter — uppmana honom att ej hvila på denna lager, utan att ännu skänka oss något nytt dramatiskt musikaliskt arbete, helst till en inhemsk libretto, hvartill utan tvifvel vår medeltids lif, sådant det framstår i kämpavisorna, skulle kunna ge rikligt stoff. På Mindre teatern uppträdde i går afton emellan pjeserna hr och fru Cesar uti åtskilliga sångnummer nemligen: en aria af madame Malibran, svenska folkvisan Om dagen i mitt arbete är du uti mitt sinn4 samt den genom Jenny Lind här för-t bekantgjorda norska vallvisan , hvilka sjöngos af fru Cesar, samt a! hennes man samma aria ur Rossinis tGazza LadraXt, som förra Ag jemte en romans, och uttördes af båda duetter emellan Marcel och Valentine ur tredje akten af HugenotternaX. Den, som erinrar sig den soir å stora börssalen, hvarpå den unga sångerskan mll Ida Löwren för nära I år sedan första gången offentligen uppträdde, äterfann utan tvivel till hufvudsaklig del ssmma grunddrag i konstnärslynnet hos fra Cesar, ehuru sångerskans särdeles starka och omfångsrika röst sedan dess icke obetydligt vunnit i utbildning, om än något mera böjlighet och mjukhet hade varit att önska i ätskilliga passager. Äfver hr Cesars röst utmärkte sig fördelaktigt i duetten och den dramatiska verve, hvarmed den af båda utfördes, bidrog att öka cffik ten deraf och att tillskynda de utfö ande ev lifligt erkännande, I den svenska folkvisar inlade fru Cesar ett sannt och okonstlad: