Da nationalekonomiska reformrörelserna i Tyskland. En af de berömdaste bland de liberala nationålekonomerna i Tyskland har lofvat oss att tid efter annan meddela en framställning af de inre reformsträfvandena i Tyskland, 1å hvilka man här föga gifvit akt, då den Imänna uppmärksamheten m st varit egnad åt den tyska d-mokratiens enhetssträfvanden och funderingar utåt, agitationen i afseende på Slesvig, rörelsen för tyska flottan o. s. v., men hvilka dock förtjena uppmärksamhet. Vi göra i dag början med redanstående meddelande. 1, Ehuru det är blott några få år sedan agitationen för en reform i våra nationalekonomiska förhållanden begynte, har den redan frambragt sådana resultater att den för att tjena som föredöme bör göras känd öfverallt, der man sträfvar efter framåtskridande i kultur. För att lemna en ötversigt af rörelsens utveckling börjar jag med en redogörelse för hvad som hittills skett. Som bekant begyntes omkring år 1826 de engelska frihandelsmä. nens strid mot det då såväl i Storbritannien som annorstädes bestående skyddstullsystemet. Denna strid ledde till bileandet af Anti-Cornlaw-League, eller föreningen för afskaffande af spanmålstullar, som hindrade utländsk spanmål att komma in i landet annat än vid verklig missväxt och hungersnöd. Efter en märkvärdig strid vann denna förening den segern att Englands tullagstiftning blef grundad på frihandelns princip. Denna reformrörelse fortplantade sig snart till Tyskland och den blef stark och liflig, emedan den engelska agitationens ledare, Cobden, — för alt uppDÅ sitt mål: att bibringa folkets majoritet och således äfven parlamentet och regeringen öfvertygelse om det fria utbytets välgörande verkningar för folken — hade börat använda medel, hvilka desstörinnan endast den religiösa propagandan hade begagnat. Föreningen för spanmålstullarnes afskaffande hade insamlat betydliga penningetillföngar i ändamål attgencm hundratusettals ygskrifters utbredande sant resepredikan ters kringsändande inviga folket i en förnvuftig statshushållnings grunder. Agitatio nens ledare, och främst Cobden sjelf, reste omkring i landet för att vid hundratals offentliga möten upplysa folket om dess sanna bästa och lifva det för reformen. Detta var rätta sättet, ty blir folket icke öfvertygadt om behotvet och gagnet af en relorm, så blir den ej mycket varaktig. Denna nationalekonomiska propaganda i England var en verklig kultur-rörelse, ty den kom äfven de öfriga folken till godo, i det de togo den till förebild, och den fick, som sagdt, efterdyningar i Tyskland. Der var det List som förs: väckte dea ekonomiska agitationen till lif hos folket, ehuruväl! detta skedde för att motstå fribandelspartiet. List var ett ensidigt hufvud. Hans patrioti-ka önskan att hastigt göra sitt fosterland rikt och stort förledde honom ofia till att misskänna de riktiga grumderna i statshushållningsläran och att försöka i deras ställe sätta andra, som bättre passade in med hans förutfattade mening. Liksom fysiokraterna i Frankrike under wet föregående irhundradet hade ansett jorden för uteslutande källa till all rikedom och räknat menniskans arbete för så godt som intet, så vär i hans ögon den större fabriksindustrien nästan ensam i stånd att hoptrolla rikedom, och eerföre skulle staten med konstlade medel framdraga och lyfta den till hvad pris som helst och om än på bekostnad af de öfriga näringsgrenarne. Mot de af Adam Smith uttalade grundsatserna att arbetet bör vara fritt och att täflan är välgörande, uppstäl.de han läran om de produktiva kraft ternas frammanande. Han påstod attstaten bör sörja för att de produktiva arbetarne erhålla den största möjliga utbildning. Han ansåg utländsk konkurrens skadlig för denna ntbildning; den skulle nedtrycka arbetaren som hölle på att utbilda sig och borde derföre icke tillstädjas förrän de inhemska produktiva arbetarne hade ernått den högsta grad af utbildning. Han ansåg skyddstullar för det enkla medlet att viona detta mål. Höga skyddstullar skulie påläggas främmande varor, men de skulle småningom nedsättes i samma mån som de egna arbetarne blefve skickligare. Härvid förbisåg List två saker. Den ena var att de intresserade, nemligen de fabrikanter, som genom skyddstullarne Blefvo monopolister, aldrig skulle frivilligt medgifva, det tiden vore inne att nedsätta tullsatserna och att de skulle mot hvarje reform göra samma hårdnackade motstånd, hvarigenom agitationen och striden skulle blifva permanenta. Det andra, som List ieke tog i betraktande, var att i följd af de talrika uppfioningarne och förbättringarne på industriens område måste arbetarnes utbildnipg verkligen oupphörligt fortgå -— att så fort man hunnit ett steg i teknisk färdighet, har man genast ett annat derofvanför, att fulländad utbudning endast är möjlig i några få stationära industrigrenar, hvilka ej kunde tjena som norm för alla andra, och att således äfven af dessa anledningar skyddstullarne måste blifva eviga, om man ville konseqvent tillämpa teorien. Från List härrör äfven den sofismen, som