HOUCIHIUS I pPraKUUSKL Nanseende, och sedermera al de stora snillena Huyghens och Newton i teoretiskt. Snellius var den förste som, omkring å 1615, framställde och sjelf tillämpade den med sträng! et utförbara metod för en meridianbåges uppmätning, hvilken ännu i dag följes, och hvilken består deruti, att man icke omedelbarligen mäter hela den båge på jordytan, hvars längd man söker, utan bestämmer vinklarne i ett utefter bågen utstakadt triangelnät samt omedelbarligen mäter endast en jemförelsevis helt kort triangelsida, benämnd bas eller grundlinie, i hela detta nät. Newton och Huyghens visade genom teoretiska betraktelser, att jorden, i anseende till sin axelrullning och den genom denna rullning uppkommande svängkraftens nödvändiga tillväxt från polerna till eqvatorn, icke gerna kan hafva en fullkomligt sferisk gestalt, utan att hon sannolikt måste vara något sammantryckt i rullningsaxelns riktning och något uppsväld under eqvatorn; eller att hon, i sin helhet betraktad, måste i det närmaste hafva gestalten af en revolutongellipsoid. Vore den massa, hvarat jorden består, flytande, så vore denna gestalt en nödvändig följd af axelrullningen; den är det äfven, om, såsom man af flerfaldiga skäl tror sig kunna antaga, jorden ursprungligen varit i ett upplöst flytande tillstånd med redan då bestående axelrullning; den sedermera försiggående stelningen har icke kunnat förändra massans allmänna gestalt, men väl kunnat framkalla mindre oregelbundenheter, beroende af de olika förhållanden, hvarunder ifrågavarande stelning hos massans olika delar försiggått. Genom Newtons och Huyghens teori har problemet om jordens figur blifvit till sitt innehåll och till sin betydelse noga fixeradt, och den väg, som måste följas för att praktiskt utröna denna figur, med detsamma angifven. När man enligt denna teori utgår från den förutsättningen, att jorden, oafsedt dess jomförelsevis små oregelbundenheter, i sin helnet har den regelbundna gestalten af en under polerna afplattad revolutions-ellipsoid, så vet man, att hennes storlek och figur äro otvetydigt och fullständigt bestämda, när man känner ellipsoidens två hufvudaxlar, nemligen den minsta axeln, som är afståndet mellan jordens båda poler, samt den största axeln, som är ingenting annat än diametern till den mot den förra axeln vinkelräta jordegvatorn. Under samma förutsättning vet man äfven, att längden af en meridianbåge af någon bestämd omtattning, t. ex. af en grads omfattning, tillväxer från eqvatorn mot polerna, och att denna tillväxt beror af och afger ett mått på längdskilnaden mellan de ifrågavarande två axlarne. Det är af denna sednare omständighet man betjenar sig för att fullständigt lära känna jord-ellipsoidens dimensioner, efter som man naturligtvis icke är istånd att omedelbarligen mäta sjeltva jord-axlarne. Förutsatt a!t man varit i stånd att uppmäta längden af en meridiangrad så väl under eqvatorn som under endera polen, så är man genom dessa två mätningar i tillfälle att kunna på det möjligast omedelbara sätt finna så väl eqvatorns diameter eller jordens största axel, som ock skilnaden mellan hennes två hufvud-axlar, eller i tillfälle att fullständigt lära känna jordens storlek och gestalt. Lyckligtvis är det icke nödvändigt att de två gradmätningarne utföras just under sjelfva eqvatorn och sjelfva polen; men slutresultatet blir, under eljest lika omständigheter, med desto större skärpa vunnet, ju närmare intill eqvatorn och intill någondera polen de två mätningarne förläggas. icke heller är det nödvändigt, att hvardera mätvingen utföres just utefter en meridian; ty man i sin makt att ur en i sned riktning mot nåvon meridian uppmätt båge kunna beräkna längden af den motsvarande, mellan samma paralleleirklar liggande meridian-bågen, så snart man känner den förra bågens lutningsvinkel mot meridianen, hvilken vinkel man åter på astrono misk väg lätt kan bestämma. Slutligen behöfver hvardera mätningen icke omfatta just jemt en meridiangrad; tvärtom blifver det förmånligt att mätningarne erhålla den största möjliga utsträckning. De första gradmätningar, hvilka under ledning af dessa principer blifvit utförda, föranstaltades af franska regeringen, som omkring år 1736 lät genom utvalda ledamöter af franska akademien uppmäta en meridianbåge i Peru och en annan i svenska Lappmarken, i hvilken sednare mätning svenske astronomen Anders Celsius äfven deltog. Resultatet af dessa fradmätnin ar var en otvetydig bekräftelse på Newtons och Huyghens teori, i det att man fann längden af en meridiangrad i Lappland betydligt större än längden af en meridianbåge med samma omfattning i Peru. Icke emot detta allmänna resultat af dessa mätningar, men väl emot nogpranheten af de närmare talförhållanden, hvartill de ledde, började likväl sedermera grundade tvifvel att uttalas, hvilka isynnerhet riktades mot den lappska gradmätningen. Häraf föranläts svenska reeringen, på förslag af dess vetenskapsakademi, tt, omkring år 1802, låta utföra en ny gradmätning i Lappland under ledning af professor Jöns Svanberg. Det värde på längden af en meridiangrad, som följer af 1802 ärs lappska gradmätning, afviker högst betydligt från det, som operationerna i samma trakt år 1736 hade ifvit, en afvikelse som häntyder på något större begånget fel vid den ena eller andra operationen; och, såsom man med skäl antagit, detta sannolikt hos 1736 års gradmätning. Den bestämning af jord-ellipsoidens axlar, som erhölls genom sammanställning af den peruanska, den nyare lappska samt tvenne andra under tiden utförda gradmätningar, den ena i Frankrike och den andra i Ostindien, var visserligen noggran: nare än någon föregående bestämning och tillfredsställde också på sin tid det närmaste behofvet. Den kombinerade skandinavisk-ryska gradmätningen, öfver hvilken en af vetenskapsakademien i S:t Petersburg föranstaltad beskrifning nyligen utkommit, utgöres af ett sammanhängande triangelnät, som sträcker sig från sydligaste ändpunkten Staro Nekrassowka, vid Donauflodens utlopp i Svarta hafvet, under 45 gr. 20 min. nordl. latitud, genom Bessarabien, Podolien, Wolhynien, Lithauen, Curland, Liffland och Estand: vidare öfver Hogland i Finska viken upp senor, Finland intill Torneå, hvarifrån detsamma ortlöper genom svenska Lappmarken och norska Finmarzen utefter Torneå, Muonio och Alen-elfvar, samt från Altenfjord ytterligare fortätte3 ucefter Finmarkens kust upp till den nord gaste ändpunkten Fuglenwes, i närheten af Hamnerfest, under 70 gr. 40 min. latitud. Den gesom detta triangelnät bestimda meriianbågen, pmfattande 25 7. latitudgrader eller betydligt mer in fjerdedelen af jordqvadranten, är den störstå : ett sammanhang utförda mätning af detta slag, om hitintills förekommit; och likväl sätter nauren intet hinder i vägen för en ansenlig föringning af denna båge mot söder, en förlängung, som öfver Turkiet och Grekiska Archipeagens öar kunde utstr ända tillön Candlia, varigenom en s mmanhängande meridiangradtning af mer än 37 latitudgraders omfattning He erhållas. I och för Lestämningen af jorfigur är den nu verkligen uppmitta merianbågen af en öfvervägande vigt, icke endast enom sin kolossala utsträckning, utan äfven och nnu mera derigenom, att den sträcker sig längre :ot norden än någon gradmätningsbåge hitinills gjort. ee S 1