Österrike och jäsningen i Donauländerna. (Från Aftonbladets korrespondent.) Wien den 24 Mars. Vår representantkammares finansutskott arbetar flitigt, men har ännu icke hunnit få sitt utlåtande om krigs-, marinoch. finansministårernas hufvudtitlar färdigt. På samma ssätt är det med lagförslagen om skatteförhöjningen och frågan om banken. De vigtigaste kapitlen i budgeten ha sålunda icke ännu blifvit diskuterade af utskottet, som ;kanske icke hianer fullborda sitt stora arbete förr än om sex veckor. Häraf följer, att debatten i kammaren svårligen kan börja va än mot slutet af April eller början af aj. Man sysselsätter sig fortfarande mycket i de högre kretsarne med uppresningen i Turkiets gränsprovinser. Österrike hyser allvarsamma farhågor i afseende å Dalmatien, som förser det med dess bästa sjömän, under det att Narentafloden tillför det skeppsbyggerivirke från Bosniens skogar. Detta är så vigtigt, att prinsen af Leininen i de hotande noter, han i början af år 1853 utfärdade till den ottomaniska Porten, fordrade, att sultanen skulle afstå från all exporträtt från dessa skogar, hvilka den Österrikiska marinen icke kunde umbära. Så länge som Österrike hade garnisoner i Bologna, Rimini och Ancona, var det lätt för detsamma att hålla den dalmatiska befolkningen i tygeln. Men konungariket Italien utöfvar nu en farlig dragnin-skraft på den smala gränsprovinsen på den dalmatiska kusten. Insurrektionen i Bosnien har hittills icke antagit några betydliga dimensioner; men om den skulle gripa omkring sig, skulle den kunna sätta denna österrikiska besittning i fara. Några tidningar ha förmenat, att för att i längden kunna råda Dalmatien mot italienarnes lystnad derefter, borde Österrike förvärfva Bosnien och Herzegowina, samt följaktligen frångå sin traditionella politik, som går ut på att upprätthålla Turkiets integritet såsom ett oeftergifligt bålverk mot Petersburgkabinettets ärelystna afsigter. Man har vidare Fv att sjelfva Ungern icke utan denna esittning skulle kunna på ett verksamt sätt försvaras. Dessa åsigter bekämpas af våra militära auktoriteter, som påstå att egandet af Bosnien och Herzegowina skulle ha till följd, att vår försvarslinie (hvilken nu inskränker sig till positionen Fiume och Carlstadt) skulle utsträckas ända till Cattaro, således öfver en i strategiskt afseende ganska otördelaktig landsträcka. För attförsvara denna linie,. behöfde Österrike en flotta, hvars underhåll skulle uppsluka inkomsterna af tio provinser, lika stora som Bosnien. Man misskänner ej den fara, som Dalmatien måste löpa till följd af upproret i gränsprovinserna, men man tror, att om det skulle sträcka sig till Dalmatien, skulle den österrikiska truppstyrkan inom Militärgränsen vara tillräcklig att qväfva det. För öfrigt skulle förvärfvandet af Bosnien och Herzegowina äfven ha till följd, att det slaviska elementet ökades i Österrike och gåfve, till men för monarkien3 enhet och trygghet, ny näring åt de upplösande krafter, som redan nu äro verksamma. De österrikiska tidningarne ha äfven någon tid sysselsatt sig med de förmenta framsteg, som den romerska katolicismen skall göra bland bulgarerna, och några klerikala organer ha gått ända derhän att förebrå de österrikiska katolikerna, för det de ej tillräckligt intresserat sig för denna kristliga propaganda. Detta är att temligen ytligt bedöma hvad som tilldrar sig i Bulgarien. Den ifrågavarande propagandan är att tillskrifva frunska utskickaces bemö danden. Det är Napoleon III som förmått. sultanen alt såsom andligt öfverhufvud för hans trosförvandter erkänna en bulgarisk prest, som står i direkt beröring med det romerska hofvet. Det anstår fransmännens kejsare att i samma ögonblick han är på väg att förgripa sig å påfvens verldsliga besittningar vilja gå och gälla för den katolska propagandans beskyddare i Orienten. Men lförhållandet är att den kristna befolk-: ningen i norra Turkiet med ytterligt misstroende betrakta alla dem, som öfvergå från den österländska kyrkan till katolicismen. De omvända förlora allt inflytande på massorna. Bulgariens rahjas vilja ha ettnationelt presterskap, utgånget ur deras leder, ett sådant som finnes i Servien. Fransmännen skola snart kunna öfveriyaa sig om, att de kristna slaverna idessa trakter, hvilka bedragit mer än en påfve genom att visa benägenhet att omvända sig, för att erhålla hvarjehanda icke andliga förmåner, på samrna sätt skola bedraga kejsar Napoleon. I stället för att inlåta sig i dessa intriger, vore det bättre för Österrike att visa stor fördragsamhet mot de österländska kristna, af hvilka några millioner finnas i Ungern och Galicien. Genom att bevilja dem absolut jemhkhet i borgerliga och poltiska rättigheter, skulle det: kunna begagna dem mot magyarerna och polackarne, och dess fördragsamhbet inom riket skulle ej underlåta att stärka dess inflytande på Turkiets kristna befolkningar. Död eiler lefvande? Denna fråga, i allmänhet föga svår att besvara, då saken rör organiska kroppar,