att t. ex. från Sicilien hela pr reg utskep pades, innan man märkte att förlusten af gelatnh gjort dem odugliga för åkerbruket. Redan fö: mer än tjugo år sedan fann Schmerling i hålorna vid Liege menniskors ben, och redskap a flinta, blandade med ben af elefanter, noshörningar, grottbjörn och hyena, och dylika fynd hafva sednare många gånger och flerestädes blit vit förnyade. Men vid en fråga af så utomor dentlig vigt var all försigtighet påkallad, och det kunde ej undgå någon, att just grottorna er bjuda många skältill tvifvel. Menniskor torde i dem hafva sökt en boning långt efter det ele fanten var utdöd; genom remmnor stå de i för bindelse med det fria derofvan, och de visa oft: tecken till att vattenflöden inträngt. Det gick derhän, att hvarje uppgift om flintvapen, funn: tillsammans med de utdöda djurarternas ben. mottogs af tvifvel. Så var äfven fallet med dw fynd Boucher de Perthes redan 1847, efter mång: års arbeten, meddelade. Men fortsatta omsorgs fulla forskningar hafva bekräftat dem — alldeles dylika upptäckter hafva iymnighet blifvit gjord: F) blott i Sommedalen, utan. äfven i Oises och einens och flerestädes, och de hafva blifvit gran skåde af de mest erfarna geologer, bland hvilka Prestwich och Evans deröfver utgifvit värderika arbeten. Undersökningens fält är särdeles läm, ligt! De lerartade och sandiga lager, som i denna del af det norra Frankrike betäcka kritformationen, äro öfver vida områden ostörda och-kunna lätt återigenkännas på skilda punkter: Det är i dessas undre bäddar, till och med ända, ned i kritlagrens allra öfversta utsköljda yta, som fynden blifvit gjorda. Pe bestå af mein rått tillhuggna, af oval och spetsad form, blandade med tänder och ben af uroxe, rehn, mammoth-elefant, Elephas antiquus, Rhinogceros: tichorhinus, Felis spelga, Hyena spelea, Ursus ara en utdöd art af hjort m. fl. Värdet af den kök som. ligger i dessa fynd, harmed omsorg blifvit gränskadt. Det är alldeleg otvifvelaktigt att flintvapnen, af hvilka man upptagit mer än tusen stycken, äro formade af menniskohand. Deras material är hemtadt från de omgifvande kritkullarne, deras former visa tydligt deras bruk. Flintmassans färg är på olika lokaler sådan som den alltid är i lager af samma beskaffenhet. I små ojemnheter på sin yta innehålla de spår åf den massa, i hvilken de varit inbäddade. De hafva icke kommit ned i jorden göm någon gräfning, icke genom remnor. De lager, i hvilka de ligga, befinna sig i ursprungligt skick, hvilket, om en gång stördt, omöjligt kunnat återställas genom konst. Man har sägt, att dessa lager, som nu innehålla menniskoverk och utdöda djurs ben tillsammans. möjligen kunna hafva blifvit sammanförda frår olika håll, så att benen härröra från äldre bildningar. Sådant har kunnat ske endast genom vatten. Men benen och tänderna hafva tydligen icke blifvit rullade, rundade eller slitna, deras kanter och konturer äro friska. Deras håligheter förete intet spår af att de förut varit inbäddade i ov af annan beskaffenhet; af en rhinoceros blef hela skelettet funnet i ursprunglig ställning, och bland benen ligga små och bräckliga snäckor alldeles oskadda, Allt visar, att gruset och sanden, snäckorna, benen, tänderna och flintvapnen blifvit tillsxmmans och efterhand nedbäddade i bottnen af ett sötvatten eller vid en flodmynning: Lartet har tillagt några vigtiga iakttagelser. an fann på ben af rhinoceros och bison, på horn af hjort, ,på kranium at Megaceros tydliga, med skärande verktyg gjorda märken och skåror af sådan beskaffenhet, att de icke kunnat frambringas i benens nuvarande tillstånd. Vid Anvrignac i Haute Garonne undersökte han en urgammal boningsplats. Det var en grotta, hvilkens ingång var stängd med en pr stenskifva, och utanför var ett lager af kol och aska, platsen der eldstaden varit, och i och omkring denna lågo i jorden massor af ben. af Ursus speleus, gräfling; varg, räf, Hyena spelea, Felis spelea, Elephas primigenius, Rhinoceros tichorhinus, häst, åsna, kronhjort, Megaceros hibernicus, rehn, rådjur och bisonoxe. De gräsätande djurens ben voro krossade på ett särskildt sätt för att uttaga märgen, och buro märken efter skärande verktyg, och bland dem funnos menniskoben, huggna flintor, redskap, fiorda af rådjurshorn och af rehnens, och en örntand af Ng er arbetad till likhet med ett fågelhufvud. djuren tyckas hafva infunnit sig i menniskans frånvaro, de gräsätandes ben buro spår af tänder, icke rofdjurens, de förras spongiösa ben saknades, icke de sednares. Takttagelser sådana som dessa hafva blifvit bekräftade af nya omsorgsfulla a maka at re och grottor i Italien och på Sicilien, i rankrike vid Arey i departementet Aube, Massat och Savignå i departementet Arrigge, i Belfn vid Engis och Engihoul, i England vid rixham i Devonshire, vid Gower i Wales, Hoxne i Suffolk m. fl. ställen. De lägga i dagen, att i vestra Europa har menniskan en gång som vilde gjort jagt på diluvial-faunans längesedan utdöda pachydermer, Geologerna anse sig kunna antaga, att detta skedde medan ännu l England var en del af kontinenten; före Ålpernas sednaste höjning, före den tid då Vogeserna betäcktes af stora glacierer, hvilka torde hafva uppkommit sednare och försvunnit före Alpernas. Nordiska forskare hafva för längesedan ådagalag: tillvaron äfven i våra trakter af ett fornfolk, obekant med metallers bruk, som i vårdade grifter nedlade sina dyrbara, väl arbetade flintvapen, eller vid Kattegats sydliga stränder, med hunden till det enda husdjuret, obekant med eerealier, lefde af musslor och fisk och af jagt. Den natur, som omgaf dem, var ännu mycket skiljaktig från vår, furen bildade skogar i Danmark och Skåne, i hvilka uroxen lefde med vildsvinet, kronhjorten, bäfvern, elgen och rehnen. Det är ock ej längesedan man i Schweiz jorde den märkvärdiga upptäckten af ett fornolk, som i insjöarnes vikar, på pålar, öfver vattnet, i täta byar byggde af flätade qvistar och Jera sina runda kojor med koniskt tak, och sällan af den för dem sällsynta flintan, oftare af serpentin och diorit, eller af hjortens ben och horn med skicklighet förfärdigade sina verktyg och vapen, oeh jagade de vilda djuren, men redan vårdade tämda racer, samlade trädfrukter och odlade lin och hvete, men ej råg eller hafre. Rutimeyer i Basel har i ett utförligt arbete skildrat deras fauna. Det är ej mera den. uråldriga... De stora pachydermerna saknas, liksom de stora arterna af björnens, tigerns och hyenans slägten. Men det är långtifrån en nu: tidens fauna! Kronhjorten och vildsvinet, söm i Schweiz dogo ut med förra århundradet, bebodde i stora hjordar de omgifvande höjderna; björnen och vargen voro ymnigare än nu; bäfvern, nu nära att utrotas i det mellersta Europa som i Skandinavien, var talrik; elgen, om hvilken ingen schweizisk urkund talar, och som ännu i elfte århundradet lefde vid Rhen, men nu dra git sig tillbaka till det norra och östra Europa; var redan sällsynt, liksom bison, hvilken i vära dagar. lefver under skydd endast i Lithauen, men vild på andra sidan Åsiens gräns, och uroxen, af hvilken kantonen Uri har sitt namn och sitt al och som vid början af vår tidräkning bebodde Tysklands skogar, på 1500-talet under lagens skydd, men nu är fullständigt utdöd: Haren saknas hos stenfolket i Schweiz som hos det i Danmark; ännu i dag hysa lapparne afsky för detta djur. . oa a. IN