—— ELISABETH CALVERTON. ÖFVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKAN, AP M. SÖDEREN. Stephen Speckland sprang upp och började gå framåt med raska steg, ty det var allt uppe i bergen, och han hade ej blifvit varmare af att sofva. Han blef dock snart uppvärmd af den hastiga gången, hvarmed han höll ut ett par timmar, tills han kom till en smal väg som sänkte sig, höjde sig och sänkte sig igen, samt tycktes aldric vilja tags slut. Han stannade nu och rådfrågade sin kompass och sin karta, hvarunder han märkte att dimman tjocknade samt sänkte sig mer och mer, medan dess. kalla fuktighet genomträngde hans kläder. Pet tycks vara mitt öde att ständigt blifva utsatt för fuktig väderlek och förkylning4 sade han halfhögt; allt hvad Speck-. land heter råkar alltid ut för värsta väder och värsta otur! Man skulle lätt kunna gå vilse bland bergen i en sådan tjocka! Hen stoppade och tände sin pipa för t:edje gången samt fortsatte sin väg med ändå hastigare steg, hvarvid han, efter några ögonblick, stötte emot en annan vandrare, som gick i motsatt riktning; med hufvudet framsträckt, som om han ämnade dermed bana sig väg genom dimman. Halloh!4 utropade mannen, Halloh! svarade Stephen, som bet i munstycket på sin pipa, för a:t hindra det från ett opåräknadt besök i halsen. Går pi och gofver efter ni inte ser folk som kommer emot er? frågade mannen misslynt. Nej ; hur gör ni?4 Jag har göra nog alt hålla reda på vägen. Jag är ej van att klättra i bergen, so pi andra getter. Jag är engelsman. ) Se ÅA. B. natF Fj0-72 och 74.