Ya TCPUDIIIKW Sena SkKFret nan mot socialismen; men sedan tiderna förändrade sig, stälide han sig i samband med alla natione:s socialister. Jag anser honom för en i alla hänseenden medelmåttig menniska, men han är. ett geni i afseende på hårdnackenhet och eg r en omätlig stolthet. LITTERATUR-TIDNING. Innehåll: Om skånka herrgårdar, af O. E. — Norska vetenskapliga arbeten. — Tidskrift för hemmet. — Litteraturoch konstnotiser Några betraktelser öfver och md anledning af Skånska Herregårdar. (Beskrifna af Gustaf Ljunggren, docent vid Lunds akademi, tecknade af F. Richardt, landskapsmålare. Lund. Gleerup. 1—6. 1853 —1861.) Såsom ett bidrag till Sverges kulturhistoria. Af 0, E. Det har flera gånger blifvit framhållet såsom en brist i sär litteratur att vi sakna en odlingens historia; och vi kunna icke undgå att så ofta siv göra låter påminna derom. Svenska folkets historia berättar ännu mest om kungar, mycket om krig och fred, om ständens strider och om de vanligen högt uppsatta män som på ett eller annat sättingripit i våra ider. Men det är så mycket, hvarom den icke låter oss något veta, myc: ket, hvarom den ännu sjelf ingenting vet. Detta folkets tysta lif och dess strid i och för och med naturen, detta ihärdiga mäktiga arbete, i och genom hvilket vår ursprungliga härda och vresiga, men i all sin vresighet dock herrliga natur Jjusnat till den mildhet och rikedom i form och färgspel, den nu har att uppvisa; denna eröfringskamp inom landet, under hvilken hvarje fotsbredd jord måst med större möda än i de flesta andra länder köpas, denna blinda, fast på sednare tider mera medvetna strid med na turens dunkla makter, med skogens mörka trollt; med ?sjöråens och med bergens dvergar; detta stilla lifinom slott och stuga. på hvars lynne dock så mycket af folkets offentliga lif beror; det arbetande folkets förhållande till kyrkan och herrgården — med ett ord detta slägtenas enskilda lif och arbete, som dock är en af nationens förnämsta bragder och vigtigaste insatser i histörien, och hvarpå nationens tillvaro och fortbestånd grundar sig äfven sedan alla andra Seröfringar gått förlorade — detta od lingens och den sedliga utvecklingenslifhar ännu ej fått tillräckligt många blad i vår histor:a, är ännu i sjelfva verket icke skrifven. Vår historia är mer en politikens än en folkets historia, åtminstone hvad större delen deraf beträffar. Och dock skulle man väl med all rätt kunna påstå, att för den fosterländska Upostran, för. utvecklinen at vårt nationella sjelfmedvetande, för hvars skull dock fosterlandets historia först och främst bör både skritvas och läsas, denna landets och odlingens och de särskilda bygdernas och det inom dessa bygder sig utvecklande lifvets och arbetets historia vore lika vigtig att lära känna som en stor mängd af de fakta som ända till Geijers dagar företrädesvis ansetts värda att upptecknas. Orsakerna till detta förhållande må nu vara hvilka -som helst, de må nu, enligt vår tanke, företrädesvis ligga deri, att den anda, som genomgått vår litteratur ännu icke varit tillräckligt genomträngd af det folkliga elementet, att forskningen och lärdomens män nog mycket förirrat sig i sina kamrar och derunder alltmer aflägsnat sig så från naturen som från folket, att de sysslat så mycket med kungarne och de högt uppsatte, att de till och med indelat en stor del af vår historia efter kungarnes lifstid och att man derföre ännu får höra presterna förhöra folkskolornas barn i svenska historien på det sätt at de bedja dem uppräkna kunarne af ynglingaätten, tkungarnet af stenilska ätten o. s. v.; såsom utgjorde detta hufvudsaken. Orsakerna må, som sagdt, ligga i detta eller i andra förhållanden, det visse är, att med det nationella sjelfmedvetandet: uppvaknande till allt starkare lif, skall äfven vår historia komma att skrifvas och lä sas och läras på ett helt annat sätt. Naturens och kulturens och den inre utvecklingens historia skall icke längre förblifya en sak för sig, en Xdefaljt, ett föremål endust för ett specielt intresse. Detskallförlvarje svensk, för hans sjelfkännedom och för kännedomen om hans land befinnas lika vigtig. att känna den inre utvecklingens gång som de stora yttre händelserna. Odalmanneu: lif skall befinnas lika lärorikt och vigtigt et lära känna som krigarens och statsmannens. Historien om lagarnes verkan och om de rörelser inom folkets lif som framkellat de nya lagarne skall befinnas lika lärorik och lika vigtig som sjelfva lagstiftningens histo ria. Må vara att den inre utvecklingen, nt den betraktzs ända ner i familjeboningariu vid foten af den stora samhällsstacken, går så långsamt och stilla, att några Jå drv; derur kunna anses vara nog för att fullbord skildringen af hvarje särskildt tidsskifte; mi vara att naturens och kulturens och seder nas utveckling endast kan framställas s den dunkla, men dock i sitt dunkel 1 grunden, hvaruppå nationens historia isav spel med de öfriga nationernas bryter sn skuggor och dagrar; de måste dock v med i taflan, om den skall vara full-tändis Och den tid som gryr skall utan tvifvel kännt det vara sin uppgilt att låta äfven dessa hi ONE t SENSE SR ey EE YR