Den preussiske konungens åsigt tycke: vara att en konstututionel konung kan styr: en nation, sem en öfverste kan kommen: dera ett regemente, säger Times i sina betraktelser öfver de sednaste händelserna Preussen och särskildt de nyss timade mo difikationerna af ministeren. Han har til undersåter det kanske hörsammaste oci minst omedgörliga folk i Europa, fullfölje det engelska bladet — ett folk, som ä verksamt och dristigt i teorien, men trög och fruktande i handling: öfverspäadt oci excenlriskt i spekulationen, men stelt, pe däntiskt och begifvet på formaliteter vic utförandet. Han skulle kunna göra hvar som helst med detta folk, om han läte det tänka och tala, under det han för det framåt i de gamla hjulspåren. Men detta stäm mer ej ölverens med hans åsigter om kunglig värdighet och kunglig makt. Han för drager en minister endast så länge den ä villig att handla såeom hans lifvakt skulle göra; om den djerfves fordra något, fråntager han dem sitt förtroende; och om der så föga känner subordinationen att den be: gär afsked, håller hen cen qvar isin tjenst. såsom han skulle göra med soldaterna i sir arm. I olycklig okunnighet i regerings konsten tror han, att han är staten, och om han icke på dessa vilkor kan regers med statsmän, besluter han att regera med automater. Hans sednaste handling bestoc i att afskeda hvarje minister, som egde der allra ringaste skugga af liberala åsigter. samt att omgifva sig med män, hvilka är bekanta såsom bekännare af gudomlig rät: och absolut lydnad, och som lemnat garanti för sitt hat mot allt inflytande frår folket. Han har upplöst en kammare, son hvilken konstitutionel konung som helg gerna skulle ha samverkat med, och har är på väg att möta en annan, som skall bl: något starkare i sin opposition och något mindre medgörlig i sina anspråk. På samm: sätt var det som Englands Carl I började. Det är visserligen någon olikhet mellan Carl I och den nuvarande konungen af Preussen. men olikheten är blott så beskaffad, at sen kan medföra olika utgång på stridenz Hvad som i ena fallet slutade med republik. kan i det andra sluta med despotism; mer den konstitutionella monarkien försvinne: i båda fallen, och en despotisk tron bli: icke någon beqväm stol ens i Preussen. Ej blott för mensklighetens och friheten: skull, utan äfven för Evglands egen skulle vi ej gerna se Preussen bli hvad det var före slaget vid Jena. Men så måste det gå. om Preussen åter blir en militärdespotism. Den bana, hvilken konungen nu håller på att beträda, öfverensstämmer så tydligen med den franska ärelystnadens intressen, sti Napoleon III verkligen tyckes ha lyckats på den minnesvärda sammankomsten i Com