ningen af den heliga urkunden, emedan han är öfvertygad derom, att denna uppfattning är den riktiga. En annan tror ej Då bibeln, ej heller på den svensk-lutherska uppfattningen af densamma, emedan han, kenhända efter inre sönderslitande strider mellan de ärfda begreppen och de sig småningom utvecklande egna, kommit till motsatt öfvertygelse. Den förre kan lika litet som den sednare med ovedersägliga bevis ådagalägga, att hans öfvertygelse är den enda riktiga. Hos ingendera är öfvertygelsen beroende at den fria viljan, ty ingen kan säga till sig sjelf: detta skall du tro och detta skall du icke tro.4 Ehuru mången, vare sig af räddhåga eller skrymteri, talar annorlunda än han tänker, är det likväl för den innerliga, varma öfvertygelsen ett oafvisligt behof att uttala sig: hvaraf hjertat fullt är, deraf talar munnen.? fSOm sålunda den ortodoxe personligen fördömer och förföljer den enligt hans åsigt vilsefarande, handlar han up enbarligen i strid mot allt hvad förnuft och kristlig kärlek fordra. Om han af sin ställning isamhället ålägges, att anklaga eller döma en samhällsmedlem, hvilken genom sina yttrade meningar uppträdt som förbrytare mot statens lagar, bör han uppfatta denna sin embetspligt såsom en sorglig nödvändighet och utöfva den med suckan och ej med fröjd. Ty om han också ej af sig sjelf inser det förnuftsvidriga och kärlekslösa derutinnan, att samhället för åsigter, stridande mot dem, hvilka i en viss tidpunkt omfattats och lagstadgats af de flesta eller inflytelserikaste af dess medlemmar, förföljer och bestraffer individer, hvilka för öfrigt ej genom sina ur de afvikande åsigterna härflytande nhandlingar uppträdt fiendtligt mot staten eller enskilda — om han ej af sig sjelf inser det förnuftsvidriga och kärlekslösa i ett sådant förhållande, måste likväl hans förstånd väckas till sundare tankar, och hans hjerta röras till menskligare, kristligare känslor, då han tager i betraktande de hjertslitande, tragiska slut, som så ofta framgått ur kon flikten mellan statsreligionerna och den enekildes afvikande öfvertygelse. Han erinre sig blott följande: Sokrates uppträdde med läror, hvilka enligt myndigheternas öfvertygelse inneburo ett förnekande af gudarnes och sålunda ett groft brott mot statens lagar. Ehuru han sjelt gökte bevisa motsatsen, blef han at laga domstol dömd att tömma giftbägaren. agen var judarnes statsreligion. Jesus Kristus — vi betrakta honom här endast ur historisk synpunkt — uppträdde, enligt egen utsago, ej för alt upphäfva utan för att fullkomna lagen. Judarnes skriftlärde, de yp persta exegeterna, statsreligionens lige väktare och målsmän betraktade honom deremot såsom en fiende till statens religion och dömde honom följaktligen till korsets död uss ansåg katolska kyrkans inrättningar och uppfattning af bibeln i många fall uppenbart strida mot Kristi lära och mening. Han uppträdde med den innerliga öfvertygelsens hela värma och frimodighet mot det herrskande kyrkosamfundet och dömdes derföre af dess rättsinnehafvare lill bålets död. Luther följde Huss i spåren. Han uppträdde otvetydigt mot det kyrkosamfund, ur hvars sköte han utgick, och de lutherska kyrkorna äro ovedersägligen följden af ett Iyokligt uppror mot laglig öfverhet. uther blef af katolska kyrkans lagliga öfverhufvud bannlyst, förklarades sedan i acht och undgick kanhända endast genom folkmeningens och mäktiga furstars beskydd Huss öde. Endast till följd af oklar och partisk uppfattning af förhållandena kunna viafsky och fördöma de embetsmyndigheter, at hvilka dessa män dömdes och straffades. Lika litet som vi äro berättigade till det antagandet, att våra prelater af enskilda, orena bevekelsegrunder åklaga och efter vårt lands agar dömma samhällsmedlemmar, hvilka genom yttrade meningar uppträdt mot staens religion; lika litet äro vi berättigade ill dylikt antagande med afs ende på de ;rekiska, judiska och romerska embetsmynligheterna. ) Enligt deras uppfattning voro Sokrates o. s. v. förbrytare mot samfundsagarne, hvarföre de ej blott lagligen kunle utan äfven borde bestraffas, ty det står la till i ett samhälle, der oupphäfna lagar nlifvit kraftlösa. För oss är deremot dessa nartyrer, långt ifrån att vara brottsliga, nensklighetens ädlaste hjeltar, de värdigaste öremål för kärlek, vördnad och dyrkan. Turu lösa denna motsats? Jo, vi hylla. nedvetet eller omedvetet, förnuftets och den ristliga kärlekens lag, som säger, att hvarje vositiv lag, scm binder samvet-n, är en at le största orättvisorna i de menskliga samundsinrättningarna. Inför denna lag, men ckså — menskligt taladt — endast inför lenna, äro Sokrates o. 8. v. obrottsliga och ena. Huru länge skall samvetstvånget, som ållat och vållar så rhycken förföljelse i trängare eller milda former, kränka de nskildas heligaste rättigheter? Huru läne skall. det vara eller anses vara ett för rensklighetens jemna utveckling nödvändigt ndt ? —J oo USE MR ch KA JR nn