STOCKHOLM den 26 Mars. S Det teologiska hatet. II. Men är icke en fullkomlig konfessionell enhet, en fullständig öfverensstämmelse i alla dogmer och meningar alldeles nödvändig inom kyrkan? Måste man icke, kosta l hvad det kosta vill, söka upprätthålla en sådan? Vi svara nej, hundradefallt nej! En så-j dan öfverensstämmelse kan icke åvägabrins, och den har aldrig, alltifrån kristna kyrans första tider, någonsin egt rum. Oak-1 tadt alla de förföljelser, alla de straffdomsar, alla de utrotningsförsök, som det teologiska hatet påhittat, för att åvägabringa full enhet i alla religiösa mevwingar och tankeyttringar, har densamma aldrig blifvit uppnådd. Redan Paulusoch Petrus hade i flera stycken en mycket olika uppfattning. Den protestantiska kyrkans fäder voro i flera fall! af skiljaktiga meningar, och om man nu icke vill antaga att de voro begåfvade med öfvermensklig visdom, att de forskat, pröfvat och tänkt för alla kommande sekler och att de satser; hvarom de blifvit öfverens. skola vara orubbligt och oemotsägligt gällande för alla kommande slägten, så länge menniskor finnas på jorden; — om man i stället vill medgifva, att ett framåtskridande kan ega rum på den teologiska vetenskapens, på den religiösa forskningen3 område, såväl som på alla andra områden för mensklig insigt, då måste man fördraga att olika meningar i afseende på den ena eller andra dogmen till pröfning och behjertande framställas, då måste man medgifva kyrkans medlemmar rätt att, utan att derföre fördömas såsom kättare, efter bästa vett och förstånd söka bidraga till lärans fortsatta rening och utveckling och taga initiativet till nödiga undersökningar i sådant hänseende. Vilkoret för framåtskridande inom sambhället är att olika politiska och sociala åsigter få framträda och söka göra sig gällande: det faller icke numera, uti ett samhälle med lagbunden frihet, någon in att vilja ur samhället utstöta politiska antagonister blott och bart för deras åsigter. Hvarföre skulle då ieke äfven inom kyrkan, det samfund som ju borde föregå alla andra i kärlek och fördragsamhet, olika dogmatiska meningar kunna trifvas tillsammans? Hvarföre skulle hon förete en bild af despotiskt tvång, al stillastående och slentrian, sämt — hvad särskildt kyrkans fjenare angår — af blind votering för uniformen i den allrastörsta skala? ; Det är den frågan, huruvida det må vara medgifvet att framställa några tvifvelsmål eller någon kritik öfver dogmen rörande förevingen af Kristi menskliga och gudomliga naturer, som framkallat kättaremålen emot framlidne kyrkoherden Hallin och lektor Ljungberg och isynnerhet inom Göteborgs konsistorium bragt det teologiska hatet ända till kokpunkten. I afseende på det otillständiga uti hvarje sådant spörsmål, yttrade domprosten Wieselgren bland annat: Nog vet en hvar, att kristenheten i ett och ett halft årtusende ) fannit denna lära fallt grundad i bibeln. -Ej kan en hvar Svara mäktig att vid mer eller mindre flykStig läsning i den heliga skrift straxt finna denna lära der, men måste kunna ha det) Spettet alt erkänna, det läran ej kunnat så länge bibehålla sig, under det förnekelsen aldrig saknat tungor, om ej oräkneliga förståndiga och ärliga menniskor der funnit den i oemotsäglig klarhet. Den ädle. af religiöst nit lifvade och eljest i så många hänseenden frisinnige domprosten bringas vid detta tillfälle af den teologiska passionen att glömma, det å ena sidan svärd, bilor och bål, å den andra sidan feta episcopater, eanonikater och prebenden jemte beqvämheten af att, då man en gång med mera eller mindre besvär fått ett dogmsystem hos sig inprentadt, i allo följa detta och ?jurare in verba magistri?, i stället för att med mycken möda och mångfaldiga yttre olägenheter inlåta sig på en i någon mån sjeltständig skriftforskning — alt, säga vi, alls dessa omständigheter tilläfventyrs icke så oväsentligt kunnat bidraga till dogmens bi behållande, om icke ?i oemötsäglig klarhet, åtminstone så, att den uti ett och ett half årtusende af skriftlärde försvarats emot an dra skriftlärde, samt alt dea af tusen sinom tusen blifvit bekänd oc. predikad, utan att de trott derpå eller gjort sig någon Bärmare reda för densamme. Blotta maktspråket kan i detta hänseende. lika litet som i andra, uppå undens område bära några goda frukter. Om det å ene sidan framkalur mycket skrymteri och mycken slentrian, så alstrar det å den andri en skepticism, som stundom vill förkast: plit och öfverflyttar oviljan mot det med list och våld allberrskande dogmsystemet pi sjelfva de stora regligiösa idterna. Hvac hu t. ex. angår den ifrågavarande degmer rörande föreningen af Kristi menskliga och gudomliga naturer, så bekymrar sig kyrkoäran föga derom alt göra densamma emotaglig och klar för menniskor, som kunne och vilja både tänka och tro. Man hänvi sas till skriften, der mean erfar, att Kristu: löddes såsom en menniska, tillväxte i ålder och visdom, hungrade, törstade, ängslade: och bad till Gud, led och dog såsom ee menniska och såsom andra menniskor hade fs) D. v. s. sedan mötet i Niczea, der dogmen om treenigheten, sådan den sedermera ingått i kyrkoläran, antogs med en rösts majoritet. Ål mdr om. pr AR KE RN RR