Tr WIWBISAa BALSL: i 1 I. FE ?Men kom ihåg den aflagda embetseden. ir Vi hylla intet tvång; men vi mena dock, att: den som gitvit sig uti en institutions tjenst skall vara densamma trogen eller också frivilligt afgå.4 En sådan invändning kan göras och har blifvit gjord med afseende på !r de sednaste konsistoriella kättaremålen. ö Ja väl, vi glömma alls icke denna ed, hvarmedelst kyrkans tjenare förbinda sig till tro-, get fasthällande vid Augsburgiska bekän-) nelsen. För vår del kunna vi visserligen; icke fatta, huru det är möjligt att förmå så ( många menniskor, äfven tänkande och sam-j, vetsgranna, att aflägga en dylik ed. Eden il, sig sjelf är någonting helt och hållet okristligt och förnuftsvidrigt, och en ed, som skall ;. reglera tanke och tro, är ett nonsens. . Skulle vi nu antaga, att presteden för-1, bunde hvar och en, som aflagt densamma,l. att utan det ringaste betänkande tro ochi, följa alla de i Augsburgiska bekännelsen in-, nehållna dogmerna, sådana de för mer än !j trehundra år sedan blifvit afrattade, och att; alla de, som i någon. mån afveke derifrån, . skulle betraktas såsom menediska kättare; ; då skulle utan tvifvel de flesta kyrkans tie-j: nare bli menedare; ty det finnes väl ytterst få, som icke i en eller annan punkt afvika ; från dessa dogmer. För icke längesedan. har ju en at våra lärdaste, snillrikaste och . mest gammallutherska biskopar uttalat deni. tanken, att om möjligen någon till hufvu ). det eller hjertat hopkrumpen prest skulle j: vilja uppträda och predika evig fördömelse för de barn, som utan döpelse dö, så skulle derigenom kyrkostyrelsen befinna sg uti en svag och brydsam ställning4. . Och denna lärosats framgår dock alldeles otvetydigt ur både den andra och den nionde artikeln ij Augsburgiska trosbekännelsen. : Och sjelfva våra högkyrkliga puseyiter, dessa prelater, som nyligen från Tyskland importerat den s. k, nylutheranismen och hvilka gå ända derhän, att de i Svensk Kyrkotidning rent af och med klara ord tillerkänna Augsburgiska bekännelsen gudomlig auktoritet, måane icke äfven de uti sin lära om nådemedelsembetet i sjelfva verket gått alldeles utanför och velat på sitt manår. nödtorftligen utveckla och förbättra den fjortonde artikeln uti nämnde bekännelse? Vi-måste sålunda förklara möjligheten af att kunna aflägga ed på de symboliska skrifterna, derigenom att nästan alla, som aflägga densamma, trygz2a sig vid den omständigheten, att dessa alls icke utgifva sina dogmer för att vara höjda ötver all granskning och öfver all. menskliz bristfällighet, utan tvertom uttryckligen förklara, att den heliga skrift är den enda regel och rättesnöre, efter hvilken alla läror böra anses och bedömas, och att det sålunda är fullkomligt stridande mot hela den protestantiska lärans id att låta binda sig vid någon annan norm. Skulle man åter fatta bekännelseskrifterna och den på dem aflagda eden så som Strengnäs, och Göteborgs konsistorier synes vilja fatta dem, att de skulle förpligta kyrkans tjenare att utan ringaste tvifvel -eiler kritik tro och bekänna hvarje läromening, som i dessa skrifter innehålles, då är det icke blott — såsom vi redan antydt — ganska säkert, att näsian hela presterskapet förvandlas till menedare, utan då öfverkörsas och fördömas alla de framsteg, som den teologiska vetenskapen under trenne århundraden gjort och alla de frukter, som den allmänna menskliga bildningen medfört äfven för det kyrkliga vetandet. Vi skulle då icke ha detriögaste berättigande att läsa den heliga skrift på annat sätt än vår kyrkas fäder läst densamma eller att i densamma finna någonting annat och mera än de deri funnit. Hvarje verkligt tankeutbyte i religiöst hänseende, all pröfniog, all forskning, all sann själs verksamhet för tillegnandet af de religiösa sanningarne skulle i och med detsamma vara dödade; ty man skulle då endast ha rätt att, med undertryckande af alla tvifyelsmål, alla en sjelfverksam -tankeförmågas inkast, tro hvad som förgårhundraden sedan blifvit sagdt och lärdt. Följden af ett sådant system, om det kunde konseqvent tillämpas, skulle bli ett fullständigt upphäfvande af all protestantisk frihet. Genom läran om bekännelseskrifternas ofelbarhet och gudomliga auktoritet trampar man helt och hället protestantismenside under fötterna och etablerar ett nyttpåfvedöme, som till sitt väsende blir nästan värre än det gamla. Ty em papperspåfve, konstruerad af menniskohand, men egande anspråk på infallibilitet, utgör någonting mera stelt och omedgörligt än en lefvande påfve, om hvilken mean åtminstone kan förutsätta såsom möjlig! att han skulle kunna vara mottaglig för någor intryck af den fortskridande forskningen och upplysningen, ycket har på den sednaste tiden blifvit skrifvet om detta ämne och vi ha mer än en gångs sökt visa, till hvilken förstening och hvilket urartande en sådan förnekelse af protestantismens hufvadprincip måste leda. I:stället för att åter upprepa de satser i detta ämne, som visserligen från den prelatensiska sidan ifrigt bekåmpas, men som dock under de sednaste tio åren vunnit alltmera insteg i det allmänna medvetandet och efterhand börjat utöfva sitt inflytande äfven på lagstiftningen, vilja vi införa ett stycke en berömd författare, hvilket vittnar, att man redan för 120 år sedan insåg att protestanr S