alt Han Cke fallt dCH Stanna vid I vets Srans. der den menskliga hämden och förföljelsen eljest pläga hejdas, inseende sin vanmakt: han har låtit det teologiska hatet urladd: sig emot en liflös kropp, emot liket af ev gammal fattig qvinna, om hvilken det allmänna omdömet var att hon under sista delen af sitt lif fört ett ärligt, beskedligt och oklanderligt le verne, men om hvilken han restmannen, förmätet sättande sig till dom: 1 Guds stad och ställe, hade dekreterat, at: hon dött i uppenbar ogudaktighet, derför: att hon icke, oaktadt hans kyrkliga varnin gar; begått nattvarden i den genom -menni skostadga reglementerade ordninzen. Ho: skulle straffas för denna egenvillighet, son naturligtvis var så mycket mera förarglig. då den stora mängden under dylika omständigheter drifves till nattvardsbordet like ledigt och besvärslöst, som man drifver er boskapshjörd till vattningsstället, och straffet skulle utkräfvas på hennes döda kropp, som fick stå obegrafven, naturligtvis hufvudsarligen till straff och plåga för de efterlefvanfet Och oaktadt behörig domstol på et skarpt sätt tillrättavisade denna vidunderlige uppenbarelse af religiöst nit, fortfor denne prest dock i sin fanatiska ifran mot den döda kroppen, ända till dess den högsta instansen satt: ett mål för densamma och K. M:t anbefallt justitiekansleren att taga denna uppenbarelse af det teologiska hate: i litet närmare skärskådande. I -Qville uti Bohus län lefver och verka en prost vid namn Holmqvist, som den kyrkliga ortodoxien räknar för ett herrligt ljus. en riktig andans man. Denne man plägar i Herrans namn fara ut mot sin församling med den vilda fanatismens ord och åthätfvor. Förnågra år sedan förkurnade han ire: ligionens namn för dem det domslutet, att både de som tillverka och försälja bränvin äro verktyg för djefvulens hand och skola blifva sällskap åt de onda andarne i den eviga fördömelsen. Då församlingsmedlemmarne beklagade sig öfver dessa och andra fanatisks utgjutelser blef han af K. M. dömd att a Göteborgs konsistorium erhålla en allvarlig varning och tillrättavisning för detta sitt be teende, och denna K. M:ts dom blef då a! den för sin renlärighet och fromhet vidt berömde biskop Björck utförd på det sättet. att han uttalade sin lifliga beundran för der fanatiske prosten i Qville och förklarade sig se upp till honom såsom ett föredöme ; för hvilket förhållande biskop Björck, så vid: vi minnas rätt, ännu är sub reatu. Samma biskop och samma konsistorium ha dock nu sednast genom sina åtgörander mot lektor Ljungberg liksom satt kronan på alla de sedänaste manifestationerna af def teologiska hatet. Detta mål är i många hänseenden så betecknande, att hvarje medborgare; som har någon känsla för tankefrihet .och något intresse för de religiöse angelägenheterna, måste med den lifligaste uppmärksamhet följa detsamma i alla dess detaljer. Redan. det sätt, hvarpå biskop Björckgbragte denna sak å bare, är i högsta grad sårande, för att icke säga försåtligt. Under det att ett helt annat ämne, nemligen det om ätgärders vidtagande i afseende på mörmonerna, förehades, tog sig biskopen anledning till ett utfall, ej blott mot katoliker och baptister, utan också emot en aj konsistorii egna närvarande ledamöter, för sigtigtvis utan att nämna hans namn, derföre att han uti en tidningsartikel skulle ha yttrat åsigter, som stodo i strid mot de fastställda dogmerna rörande treenigheten oåh: föreningen ef Kristi gudomliga och menskliga natur. Det var i sanning ett uppslag i saken, värdigt ett gammalt bepröfvadt kätrtaretribunal, och ämnet diskuterades sedermera på ett sätt som fullt öf verensstämde med denna vackra begynnelse. Med judar, muhamedaner, arianer och dylika, met hvilka man ifrån den förste begynnelsen af en kyrklig hierarki sökt upp elda en enfaldig, för religionshat emotiaglig-hop, satte man. genast den nye kästaren: i jemnbredd och samband. Att sökt ingå i saken och söka i dess rätta mening fatta den läroskiljaktighet, som yppat sig. det kom icke i fråga. Dertill var det teologiska hatet och förkättringsifvern alltiör häftiga. Hade man inlåtit sig derpå, så skulle kanske, till stort men för den gudliga hätskheten, , hela det stora kättaremålet ha förfallit. Åtskilliga bland konsistorii ledamöter gingo ända derhän i det himmelska hatets hänförelse, att sedan de först i konsistorii session den 30 December reserverat sig emot justeringen af den denna sak rörande paragrafen i protokollet för den 18 December, såsom ofullständig, de derpå vid företagen ny justering af samma paragraf uti sessionen den 8 Januari, väl tilläto domprosten Wieselgren att göra ändringar i protokollet; men då äfven lektor Ljungberg ville göra ändringar och närmare bestämma sitt utlåtande, betraktades detta såsom otilllåtligt, då paragrafen redan vore justerad. Och detta främst af den, som just hade reserverat sig emot justeringen såsom ofullständig. Se der ett prof på den oväld, som ännu.1 våra dagar eger rum uti kättaremål och.der det teologiska hatet får nägorlunda fritt. andrum. Hela detta manr innebär emellertid ingen nyhet inom den teologiska verlden. Inom alla andra områden för mensklig meningsstrid anses det för lågt och oädelt att söka med maktspråk bringa en olika tänkande till tystnad eller alldeles vrängdt framställa hans sak. Inem det religiösa åter har en dylik metod i alla tider ansetts till sländig emot olika tänkande, och den har i alla tider tillämpats af ortodoxiens makt-) hafvande mot dem, som velat taga initiativet ill en eller annan reform i kyrkoläran. —L nov Vid landtbruksakademiens samman I komst sistlidne lördag förekom ett ärende, l,