Det tal, hvarmed ministern Billault afslutade franska senatens diskussion öfver adressförslaget, hade till förem I dels at till be: svarande och vederläggning upptaga prins Napoleons föregående anförande, dels ock alt redogöra för regeringens italienska politik, en redogörelse, för hvilken h:n enligt sin egen utsago hade sammu dag erh Mit instruktion af kejsaren sjelf. Vid genomläsandet af detta tal finner man likväl snart. att hvarken den ena eller den andra af be. rörde uppgifter egentligen blifvit ful gjord. ehuru den af talar n hätvid utvecklade talang är obestridlig. Herr Billault närmar sig ögonskenligt vida mer de af prins-Napoleon utvecklade åsigter än det ultramontana partiets programm, och af hans redoörelse för den kejserliga politiken och dess framtidsplaner får man ingen annan upjlysning än hvad man redan förut hade sig bekänt, nemligen, att kejsaren haft all möda ospard att förlika de båda parterna samt att det för Frankrike är lika svårt att lemna