STOCKHOLM den 13 Mars. Man ser alltjemot i åtskilliga utländska blad åtskilliga meddelanden från Stockholm rörande vår regerings planer och politik, hvilka ofta förefalla mycket kuriösa, men som dock äro egnade att ådraga sig en viss uppmärksamhet, då de synbarligen emanerat från personer hörande till främmande le-ga är på platsen. En skrifvelse från tockholm i Journal de Francfort berät-. tar såsom ett i Stockholm allmänt gängse rykte, att kejssr Napoleon under loppet af sommaren skall aflägga ett besök vid det svenska hofvet och ötvervara en större militärisk manöver, som konung Carl ärnar anställa. ?Konung Carl XV4 — tillägger brefskrifvaren — skall under sitt sista vistande i Frankrike ha personligen ställt de mest enträgna uppmaningar till kejsaren att sjelf taga i ögonsigte de svenska truppernas hållning och militäriska organisation, och kejsaren skall ha svarat, att han skulle följa konungens inbjudning så vida ej händelser inträffade, som gjorde hans närvaro i Frankrike nödvändig.4 I en annan skrifvelse till samma blad, afsäad från Stockholm den 26 Februari, beter det, att konung Carl verksamt söker befrämja den skandinaviska idens realiserande. Derjemte bekräftas det, att efve Manderström tillställt Frankrike, Engand och Ryssland en not, i hvilken det svenska kabinettet uppmanar nämnde makter att uttala, huru långt de äro sinnade att å, för att beskydda Danmark mot Tyskands inblandning i Slesvigs angelägenheter, i det Sverge för sin del förklarar, att konung Carl vill besätta de danska öarne, om det företager en förbundsexekution i Holstein och Lauenburg. Korrespondenten bekräftar, att Ryssland gifvit ett för Sverge ogynnsamt svar, i enlighet med hvad som nyligen meddelades i Dresdener Journal af en officiös korrespondent från Wien. 4Furst Gortschakoff — säger han — skall i sitt svar uti temligen lifliga och bestämda uttryck neka, att Sverge har något slags rätt till en väpnad inblandning i den dansk-tyska frågan. En sådan officiel förklaring har, som man lätt kan tänka, inverkat retande å det svenska hofvet, men på samma gång 1 en märklig grad afkylt dess ifver för en militärisk intervention i striden mellan Danmark och tyska förbundet.? Det förtjenar särskildt anmärkas, att det ministeriella danska Dagbladet, som omförmäler detta och som måhända från sjelfva danska utrikesdepartementet fått påpekning på dessa yttranden i den föga spridda och lästa diplomattidningen, gör det tillägget, att det är öfverflödigt att visa det dåraktiga i denna historia om, att Sverge szulle tänka på eller ha talt om att ?besätta? någon del af en vänskaplig makts territorium.? Det vill synas som skulle regeringen göra allraklokast uti, att i stället för det hemlighetsmakeri, hvari det fullständigt inhöljer sin utländska politik och som understundom går så långt, att ledamöter af regeringen understundom ej haft den ringaste kännedom om, tillvaron af de allravigtigaste noter och förhandlingar, numera beträda samma väg, som alla andra makter, till och med Preussen ceh Österrike, redan beträdt, vädja till offentligheten. Härigenom skulle, så vidt fi kunna se, ingenting kunna förloras, men väl åtskilligt vinnas. Ingenting skulle derigenom röjas som borde hållas hemligt för det eller det kabinettet; ty hvad som blifvit meddeladt åt alla stormakterna, det är icke längre obekant för något europeiskt kabinett. Deremot skulle det sätta en g-äns för de förvrängningar och misstydningar, som eljest lätt ega rum till följd af hvad som underhand transpirerar och hvilka lätt kunna skada vår sak inför Europas allmänna opinion. För att kunna handla med någon energi och tillförsigt torde för öfrigt rege ringen icke böra försaka stödet af opinionen inom dess eget land; ett sådant opinionens stöd torde vara lika behöfligt tör vår rege ring som det är för Österrike, Preussen och sjelfva kejsar Napoleon; men det kan icke vinnas, så länge nationen hålles i den djupaste okunnighet om hvad regeringen vill, ärnar och åsyftar. Det tal, hvarmed ministern Billault afslutade franska senatens diskussion öfver adress