vara snillrik, de vackra sedolärorna skapa ej de ädla tänkesätten, hvar och en finner det goda i mån af sin natur och sitt hjertas omedelbara röst. (Forts. följer.) Rektor Annerstödts skoltnkt. Den i Aftonbladet n:r 52 detta år införda, af rektor Annerstedt förut till eforus afgifna förklaring öfver sitt af tidningarna anmärkta förfarande i Upsala katedralskola är icke tillfredsställande, utan tvärtom upprörande, samt tillika ett ovedersägligt bevis på att hr Annerstedts sätt att sköta sitt rektorskall icke är ändamålsenligt. Han skildrar sjelf, temligen tppriktigt, huru han vid tvenne tillfällen utöfvat vitt kall; på dessa hans ord taga vi nu laga fasta. Vid det första tillfället var fråga om tvenne ynglingar, som skrifvit alldeles lika fransyskt tema. Deras lärare, adjunkten Nyberg, vågade icke sjelf afgöra saken, utan förde de felande ynglingarne till rektor, angifvande den ene, 9. såsom skyldig att hafva afskrifvit den andras arbete. Blott denna hänskjutning till rektor i en så enkel fråga var olämplig och obehöflig. Rektor ransakade, fann båda felaktiga, men höll efter blott den ene, 9., och tvang honom till bekännelse med örfilar och slag. Sådant är alldeles olämpligt. I en annan skola hade vederbörande lärare sjelf afgjort saken, ogillat antingen den enas eller begges arbete, allt efter omständigheterna, och sedan fordrat att hvar och en äf dem skulle ånyo göra rätt för sig. Allt sådant kan ske lugnt och allvarligt, utan bråk. Hr rektorn uppgifver sjelf att båda ynglingarne nekat bekänna; det bevisar att han icke förstått vinna deras förtroende. Han uppgifver äfven alt den enetrotsat, — detta var en naturlig följd af hans eget retsamma sätt och glömska åf bibelordet: Reter icke edra barn till vrede! Det andra tillfället .var värre. Ynglingarne gycklade med en skicklig; men svag lärare; detta gyckel har fortfarit i flera år. Hr Annerstedt erkänner: sjelf att i hans skola inrotat sig etttraditionelt sjelfsvåld?.; han blef prorektor redan 1846, ordinarie rektor 1858. Han yppar:sjelf: att han ännu; oaktadt sitt omtalade stora nit, icke kunnat införa ordning och skick i skolan. Hvarföre? För det han brukar usla medel, käpp, örfilar och slag. . Hans sätt, att vid det andra tillfället försöka göra slut: på oredan; var just det sämsta han kunde välja. Medan ban sjelf undervisade i en klåss hörde hän buller i rummet öfver sig, skyndade upp dit och fann gossarne stoja och sorla. Genast ransakade han några ögonblick, örfilade ett par pojkar; sprang åter ned till sin lektion, men återvän e vid timmans slut till det öfre tummet, uppträdde der ensam, på en gång som åklagare, domare och profoss, samt utdelade tjugotvå örfilar åt sju gossar: Sådant spring och fjäsk kan omöjligt skaffa honom aktning. Om dylikt oskic förefallit i någon annan offentlig skola; hade säkert rektor der först hållit skolråd med sina kolleger, sedan sammankallat. lärare och lärjungar allmänt i högtidssalen, uppträdt i katedern som domare, bjertligt för: manat lärjungarne, ransakat fogligt, hört vittnen och bekännelser, dömt rättvist, bjudit orostiftarne, de mest brottsliga, nedlägga sig på straffbänken, samt der låtit någon annan pålitlig man, helst en vaktmästare, afstraffa dem med rotting på vanligt ställe. Det duger icke för en rektor att sköta skolgossar såsom en pådrifvare behandlar slafvar, på en gång sjelf åklagare, domare och profoss i samma ögonblick; utan Han skall vid alla tillfällen iakttaga både en domares värdighet och en faders mildhet, Hr Annerstedw egen beskrifning af sitt förfarande. vid ofvannämnda tillfällen bevisar således att hans sätt att sköta sitt rektorskall är olämpligt. En fångvaktare med hans sätt skulle blifva genast afsatt. Det är ganska beklagligt, att medan tidens högre upplysning afskaffat brottslingars tuktan med spö och ris, fångars misshandling, samt ua fortfar dock stryk; utan någon slags ordning eller bestämning, att användas i offentliga skolor. Gossarne ha ingen annan tröst än att dela samma lott som fosterlandets försvarare, hvilka äfven pryglas för småfel. Soldaternä äro dock ullvuxna och härdade till kroppen; skol308sarne hafva ännu späda oc ömtåliga lemmar; särdeles klena äro Upsala katedralskolas gossar, hvilka nyss haft ögonjukdom och lida af hvitsot; ändock rappar xeh örfilar rektor Annerstedt dem! Dertill är det högst oskickligt att samme ärare, som undervisar i teologi, däran om Gud, som är kärlek, samt anför demi: bönen till den evige fadern, skall emellanåt