filosofi; och i sjelfva verket voro medeltiden araber vårå lärare: midersett ellertvådgrhun draden; men det var medan vi väntade p: bekantskapen med deras grekiska origina ler. ÅArabernas vetenskap och filosofi vorc i sjelfva verket ingenting annat än ett ofull. ständigt lån från grekernas vetenskap och filosofi; så snart det urgamla Grekland upp: lät sina litterära skatter för oss, blefvo a arabiska öfversättningarne onödiga; och det var ej utan skäl som renässanstidens språkforskare begynte ett verkligt korståg emot dem. Närmare skärskådad, innehöll denna arabiska visdom ingenting arabiskt. Dess grund var helt och hållet grekisk; och bland dem som utvecklada den fanns knappast någon verklig semit; det var perser oeh spanjorer, som skrefvo på arabiska. Judarnes filosofiska befattning under medeltiden inskränkte sig till enkel tolkning: den judiska filosofien den tiden var medeitidens arabiska, oförändrad. En enda sida hos Roger Bacon innehåller mera vetenskaplighet, än hela detta semitiska långods; aktningsvärdt utan tvifvel som en öfvergångslänk, men saknande all ursprunglighet. Granska vi frågan från de moraliska idernas ståndpunkt, så finna vi emellertid att den semitiska sedoläran stundom är ganska hög och ganska ren. . Moses lagsamling innehåller högsinnade rättsgrundsatser. Profeterna äro stundom ganska vältaliga folktribuner. Jesus Syrach och Hillel öfverraska ej? sällan genom sublima framställningar. Vi få slutligen ej förgäta att det var på ett semitiskt språk, som evangelium ursprungligen förkunnades. Å en annan sida finna vi det semitiska lynnet i allmänhet sträft, trångsinnadt sjelviskt. Det ges hos denna stam kraiua passioner, obetingad hängifvenhet, oförlikhelig sinnesstyrka; men sällan den moraliska finkänslighet, som utmärker de celtiska och germaniska folken. Den ljufva, djupa känslan, srårmodet, aningarna om oändlighet, hvari alla själens krafter . sammansmälta, samvetets stora uppenbarelse, som ensam lägger en fäst grund för vår tro och våra förhoppningar: allt detta är alster af vår härkomst och våra luftetreck. Mennniskoslägtetsmoraliska uppfostran är således icke uteslutande någon särskild stams förtjenst; orsaken är mycket enkel: man kan lika litet lära sig att vara moralisk, som att vara snillrik, de vackra sedolärorna skapa ej de ädla tänkesätten, hvar och en finner det goda i mån af sin natur och sitt hjertas omedelbara röst. (Forts. följer.)