bäckar. Försökom att utreda hvad som i denna-ihYeeklade rörelse tillhör hvar och eå af de två stora folkstammaäårne, hvilka ge: nom sin gemensamma verksamhet och ännu oftare genom sin oförenlighet, bragt verlden i det tillstånd vi nu skåda rundtomkring oss. En förutgående förklaring är härvid nödig: när jag talar om de begge folkstammarnes blandning, är det blott frågan om blandningen af deras ider och om deras kistoriska samverkan; sjelfva stammarne deremot — de indo-europeiska såväl som de semitiska — stå ännu i våra dagar fullkomligt åtskilda. Jag skall ej härvid hänvisa blott på judarne, hvilkas sällsamma och underbara historiska skickelse förlänat dem en afsöndrad plats inom menskligheten, och hvilka ännu, nästan öfverallt, bilda ett särskildt samhälle. Men araberna, och i ännu större omfång mohamedanerna i allmänhet ses i vår tid mera skilda från oss, än de någonsin varit förut. Den semitiska andan representeras i vår tid hufvudsakligen genom islamismen; men mohamedanen och europeen stå midtemot hvarandra såsom två väsenden af särskildt slag, utan någonting gemensamt i tänkesätt eller känslor. Menniskoslägtet skrider likväl framåt genom de stridiga syftningarnes kamp medelst ett slags polaritet, till följd hvaraf hvar id hari vär sublunariska verld sina särskilta representanter. Det är blott i det helas harmoni, som dissonänserna upplösas; den fälländade freden är alstret af de till utseende fiendtliga elementernas strid. i Om vi efter denna allmänna öfversigt undersöka de semitiska folkens bidrag till det stora organiska resultat, som man förstår under benämningen civilisation, så finna vi, till en början, att vi i politiskt hänseende icke stå hos dem inågra förbindelser. Såmhällsbildningen är måhända hvad de indöeuropeiska folken ega mest ursprungligt och mest egendomligt. Dessa folk äro de enda hos hvilka samhällsfrihetens begrepp utvecklat sig, och som förmått tänka sig samhällsordning och individuell sjelfständighet beståndande Iredvid hvarandra. De hafva visst icke alltid lika fullständigt förlikat dessa begge motsatta behof. Men aldrig har man hos dem ursprungligen påträffat de stora enväldena, som mala individualiteterna till stoft och göra samhällsmenniskan till ett :slags abstraktion utan lifskraft; eller såsom förhållandet visar sig i Kina, i Babylon och i de moslemiska och mongoliska enväldena. Mönstrar man de små stadsrepublikerna i Grekland och Italien, den germaniska feodalismen, de stora centraliserade samhällena hvartill Rom gaf urbilden och som franska revolutionen efterbildade, så skönjer man öfverallt en kraftfull, moralisk beståndsdel, ett ledande begrepp om allmän välfärd och offer åt någonting gemensamt. Väl egde individualiteten alltför få garantier i Sparta, och demokratien i Athen likasom i de italienska medeltidsrepublikerna var stundom nästan lika vildsint som den grymmaste tyrann; väl urartade det republikanska Rom — delvis likväl a österländsk inflytelse — till olidlig despotism; den germaniska feodalismen öfvergick väl till ett fulländadt röfvareväsende; det franska konungaväldet under Ludvig XIV tillegnade sig väl nära nog de sassanidiska eller mongoliska väldenas öfverdrifter; och medan franska revolutionen med ojemnförlig kraft utbildade grundsatsen af enhet i samhället, gro den onekligen ett skoningslöst intrång på den individuella frihetens område; men reaktionen var alltid tillhands att frälsa dessa folk ifrån följderna af deras förvillelser. Helt annat är förhållandet i Orienten. Orienten, och framförallt den semitiska, har aldrig vetat af någon medelväg emellan den fullständiga anarkien bland de arabiska herdelolken och den blodiga, ingenting ersättande despotismen. Tankan på någonting för samhället gemensamt, på hvad ; vi förstå med det allmänna bästa, saknas alldeles hos dessa folk. Den sanna och fulländade) samhällsfriheten, sådan som de anglosaxiska folken förverkligat, såväl som romareväldets och Frankrikes stora statsorganisationer, vore för dessa semitiska folk lika främmande. De forntida hebråerna, likasom araberna, voro eller äro väl, ryckvis, de friaste bland alla menniskor, men på vilkor att nästa morgon: underkastas: en öfverman, som hugger: af hufvuden efter godtycke. Och när sådant inträffar höjes ingen gen öfver våldförda rättigheter. När David kommit till väldet genom samma medel som en kraftfull condottiere, hindrade detta honom icke från att) vara en ganska gudlig man och en konung efter Herrans sinne, som det heter. Salomon besteg tronen och bibehöll sig derpå enligt sultanernas sätt i alla tider, men hvilket icke hindrade honom ifrån att. räknas) för den visaste bland konungar: När profeterna skjuta bröche på konungsligheten, sker det icke i grund af någon politisk beutan på prestväldets vägnar. Prest-1 välde, laglöshet, envälde; se der det semitiska statsskicket, i sammandrag — lyekligtvis är det icke vårt. ?Politiken, härledd från den Heliga Skrift af Bossuet?, och särdeles klent härledd, är en afskyvärd politik. Ipolitiken, såräl som i poesien, i religionen, i filosofien, sträfva de indo-europeiska folken efter öfvergångarne, efter förlikningsmedlen emellan motsatserna, och efter det sammansatta, som är så fullkomligt obekant för de semitiska folken, hvilkas organisation alltid utmärkt sig genom en tröstlös och det blinda ödet undergifven enfald. Stå vi i:skuld hos dessa folk med hänse-: ende till skön konst i allmänhet och till skal. : dekonsten isynnerhet? Icke med hänseende till konsten; dessa folkstammar ega föga konstsinne. I skaldekonsten åter ega vi åtskilligt gora med dem, utan att likväl vara eras vasaller. Psalmerna hafva i vissa fall blifvit poetiska källor för oss. Den hebrei