kejsarens regering sannolikt är tillräckligt fast, så länge hon begåfvar Frankrike med en viss glans på sin utländska politiks :område och håller de hungriga och farliga klasserna lugna genom allmänna arbeten. Alltid skola vreda partier sätta sig upp mot henne — män, som vilja gå mycket fån Te, och män, som ej vilja gå så långt — bildade män, som med rätta äro uppretade öfver bojorna på fri tanke och fritt tal, och som förakta den kejserliga regeringens hjelpbehöfvande och ovärdiga redskap — religiösa fanatici, Som äro ännu mera uppretade öfver kejsarens fasta beslut att styra sin kyrka så väl som sin nation och att icke efterskänka något åt en svag och hårdnackad påfves anspråk — politiska entusiaster, som längta efter ett nytt upprörande af de revolutionära krafterna, i förkoppriing, att någon ny ordning må uppstå — men massan af franska folket skall svårligen röra på sig, så länge man har en ledare, öfver hvilkens namn och handlingar man är stolt och som ser både trygghetskänslan och passionen efter nationalära till godo. De klagomål, hvarför den kejserliga regimen är utsatt, äro många, och många af dem högst befogade. Men de uppträden, som så nyligen förefallit i senaten, äro säkerligen icke egnade att gifva styrka åt dessa klagomål, utan snarare att förlöjliga det sken af en sådan konstitutionell kritik, som redan finnes. Vi kunna tänka oss ett sådant sakernas tillstånd, att äfven ett så klent maskineri som den nuvarande senaten och lagstiftande kåren i Frankrike kan bli ganska verksamt att aftvinga kejsaren större eftergifter. Men för närvarande finnes föga tecken till något sådant resultat. . Oppositionsledarne äro antingen fantastiska, opraktiska, hetsiga män, såsom prins Jeröme, eller ursinniga ultramontaner såsom markis de Larochejacquelein, eller excentriska charlataner såsom markis de Boissy. Det är ej genom sådana anfall som dessa, som ministrarne utan portfölj? skola bli slagna på flykten eller den franska nationen skall förmås påyrka en skarpare begränsning af regeringens makt. Tvisterisenaten, sådana som de nyligen förefallna, kunna i en viss mån representera jäsning bland folket, men de skola ej befästa folkets misstro till den kejserliga regeringen. Tvärtom, så länge kejsarens politik tillförsäkrar Frankrike en hög ställning i Europa, är det icke-osannolikt, att det franska folket skall finna det såsom sig bör, att han är i stånd att styra de hjelplösa och blinda passioner, som här röja sig, och taga sig till vara för att vägablin a ett system al skakningar, hvilket är så likt ett system al anarki. Den verkliga tyngden af den bäst uppfostrade franska intelligens är utan tvifvel icke tillfinnandes i den nuvarande legislaturen. — men detta har det franska folket aldrig heller lärt sig att tro. — och det har allt skäl att misstro intelligensen hos sådana lagstiftare och senatorer, som dem de nu ha. PESTEN