vidtagna mått och steg på annat sätt, än att det förestår ultramontanerna och kleresiet någonting svårt, och att han derföre på förhand vill betrygga sig emot, att de åtgärder han vill vidtaga skola ådraga honom beskyllning att vara en fiende till religionen. Sjelfva de nyssnämnda jäsningssymptomerna kan man icke tillräkna stor politisk-praktisk betydelse, ehuru de dock icke sakna sin märklighet såsom ett tidens tecken, ett memento. Engelska tidskriften Economist yttrar sig häröfver på följande sätt: Den stormiga debatt i franska senaten, hvilken föranleddes af markis de Larochejaqueleins och prins Napoleons tal, antages af somliga antyda, att den periodiska tiden af stadgade regeringar i Frankrike är nära förfluten, samt att en ny jordbäfning står för dörren. Vi bekänna, att premisserna synas oss alldeles icke passa in med slutsatsen. Det enda parti, som verkligen är starkt nog att skaka regeringen, är den häftiga demokratiska fraktionen, och vi tvifla ganska mycket på, att den har makt dertill, äfven om den har vilja. Låtom ossikorthet sammanfatta situationer. Det kan ej vara något tvifvel underkastadt, att kejsarens vädjande till hr Fould samt finansernas icke synnerligen blomstrande tillstånd uppmuntrat en viss frihet i det uttryck af missnöje, som på sätt och vis är ett nytt karaktersdrag under. kejsardömet. Radikala republikaner, sådana som Emile Ollivier, anklaga regeringen öppet för vingleri med fonderna; och revolutionära demokrater, sådana som prins Napoleon, tveka ej att ropa på Sbyggnadens fullständigande?, ett allmänt erkännande af nationalitetsprincipen och ett a Gt kejsardömes djerfva utrikespolitik. andra sidan påstås det, att medelklasserna och de, som ega något; hvilka kejsarvn betraktat såsom en motvigt mot -den äldre typen af demokrater, äro harmsna öfver den oordning, hvari han bragt finanserna, samt den tunga beskattning de få vidkännas,.oeh ännu mera harmsna öfver den förlamande ovisshet, som fortfarande hänger öfver frågan om fred och krig. Till följd -deraf skola de sannolikt, såsom det tros; undandraga sitt stöd, så framt ej kejsaren vidtager den kraftåtgärden att bevilja en bona-fide-konstitution, hvilken skulle lägga kontrollen öfver alla vigtiga frågor i deras egna händer. Om vi.till dessa missnöjda lägga anbängarne af den gamla resimen och den ännu fruktansvärdare skaran af ultramontaner, tror man, att det för det franska kejsarriket återstår endast få verksamma vänner, och att det kan falla af sin egenÅ tyngd. Men utan att i ringaste mån ursäkta det sociala och politiska tyranni, som nu är rådande i Frankrike, måste vi dock uttrycka) vårt uppriktiga tvifvel, att dessa elementer till missbelåtenhet verkligen uppgå till någon synnerligan stor totalsumma. Naturligtvis är i Frankrike mer än i något annat land hvarje politisk förändring mer eller mindre oväntad och spasmodisk, och den kan stå för dörren, innan vi ens märka dess annalkande. Men görande vår beräkning endast efter hvad vi se, äro vi mycket benägna att tro, att kejsaren nu är åtminstone lika stark som någonsin — och om detta är förhållandet, veta vi alla huru mycken eller liten utsigt det finns till ett omedelbart upprörande af hafsvågoria. Det har aldrig fannits någon tid, då icke några af ofvannämnda partier varit aktivt fientliga. Vid sjelfva början af sin regering förklarade sig Louis Napoleon mot både legitimister och röda republikaner och har aldrig vikit ur denna position. Ganska tidigt under sin regime förolämpade han djupt det påfliga partiet. Och det enda fullkomligt nya förhållande, som blifvit infördt i problemet, är derföre medelklassernas missnöje till en del med regeringens brist på sparsamhet och den påtänkta skatteförhöjningen. Detta måste vi dock anse såsom -en mycket otillräcklig orsak till fruktan. Deifrågava rande klasserna äro alltid konservativa, äfven då de äro missnöjda. De skulle föredraga den regering, vid hvilken de äro temligen väl vanda, framför den obestämda utsigten till en förändring, oaktadt de begagni sitt privilegium att knota öfver samma re geriog. Det är ej handelsklasserna och ick: en gång medelklasserna, eom i Frankrike skola åvägabringa en revolutionär förän dring. ; Måhända är det enda verkliga skälet til oro, ifall det ens finns något, det, att jakobinmassorna bland les ouvriers tyckas ha upptäckt, att det finnes en annan Bonaparte. som hyser mera radikala åsigter — mera tydligt revolutionära åsigter — än sjelfva öfverbufvudet för den nuvarande regimen. 1 Frankrike beror så mycket på ett namn blott och bart — så mycket på tron på en ledare — att hvarje yttrande af den yngre grenen af familjen Bonaparte till förmån för en utsträckning och ett fullständigande af 1789 års grundsatser sannolikt skulle åstadkomma mera rörelse, än det förtjenar — hvilket också i sjelfva verket tyckes nyligen ha varit händelsen i Paris. Den vilda panegyrik, som attälades af prinsen öfver ropen: ?Ned med adeln, med hvilka Bonapartes återkomst rån Elba mottogs i Frankrike, skall sannolikt väcka demokratiens slumrande virus och fvertyga henne om, att om hon tager prins Jerome till sin ledare, har hon utsigt till Nn ny prestige. Sådan tyckes i alla händel: er verkan af hans ord ha varit på les ouvriers. Itt döma efter de underrättelser, som ingått. Hen ju mera den demokratiska andan stiger, lesto ifrigare skola medelklasserna, hvilka cke frukta någonting så mycket som ett ytt chaos, samla sig kring den kejserliga egeringen — oeh man kan knappt antaga, tt prins Jerome, hura mycken talang han in må ega jemte sitt hetsiga och obetänkamma sätt, hvarken har förmåga eller kraft tt begagna den demokratiska känslan såsom n politisk häfstång för verklig makt. Vi OM Cob om ot be bn UA fd Ao 0 JO MM NS ha 3 a fö Pr HH 2 KID SB fd