ust skynda bort, då han gaf henme en sista lick. Slöjan var tätt hopdragen, hon satt orörlig. Farväl, farväl!4 ropade Brown förtviflac; han tyckte sig se hennes hand göra en rörelse, endast med ett finger — han dröjde. Kanske, sade hon slutligen sorgset, kanske jag är klandervärd, att komma så här allena — alt möta er vid denna ovanliga timma gef måhända anledning till misstankeX, och hon ryste. Min oro att få min fars porträtt — de besynnerliga omsländigheter.... Emellertid har jag fått lära en bitter lexa. Vandykes hjerta hoppade ända upp ihalsropen. uDet var hennes fars — och jag, eländige niding, bar ej respekterat den renaste al känslor. Hvad jag har gjort orätt. Jag skall försöka att glömma, sade hon stilla. Ni är en engel af godhet! utropade Van, dyke eldigt; tKan jag våga att åter tar denna hand till tecken af er förlåtelse? Här blef Vandyke helt inspir: lade ömsom på italienska, eng ska, sammanblandande alla slag det ver riktigt löjligt. Om år af ånger kunde. utplåna det 1 dande jag förorsakat er, om ni visste hvilk: qval jag utstår — jag bedyrar att jar hy gr den djupaste aktning för er — att jag städse skall i ettljuft minne förvara de kort ögonblick jag tillbragt i ert sällskap. morgon reser jag till ett vildt och ir mande land, en annan verldsdel — der — och här blef den token alldeles öfverväldigad af sina känslor — gaf borstafligen til en snyftning, tog hennes hand — cn tår fö: derpå — Soch nu, vill niförlåta — icke förakta mig? Ehuru jag under slöjan kan se