STOCEHOLM den 4 Mars. Af de i går hitkomna telegrammår erfar man, att Ricasoliministåren afgått, och att Ratazzi af konungen erhållit uppdrag att biida en ny minister. Den samtidigt härmed 2 R underrättelsen, att konung Victor Emanuel haft ett slaganfall, bidrager ytterligare att öka farhågorna för en kris, som kan hota Italiens framtid. Hvad anledningarne till ministerförändringen angår, så synes, att döma af de i de sednaste po-. sterna meddelade underrättelser, inga egentligen parlamentariska -skäl härvid ha verkat. Majoriteten inom kamrarne har efter sin emancipation från de hårdt åtdragna tyglar, hvarmed den styrdes af Cavours starka hand, visserligen icke, lemnad på egen hand, visat någon varm hängifvenhet för det nu afgångna kabinettet, men den har ej heller någons afgifvit ett emot regeringen riktadt votum, hvilket i andra konstitutionella stat:r vanligen ensamt utgör den verkande orsaken till ministerkriser. Den af herr Boggio den 25 Februari gjorda in terpellation rörande de s. k. provedimentokomitterna, hvarvid talaren frågade huruvida regeringen ämnade begagna sig af dessa komiteers biträde, eller i motsatt fall hvarföre den ej vidtoge några åtgärder emot dem, besvarades af baron Ricasoli dermed, att konstitutionen garanterar församlingsfriheten, samt att syftemålet för dessa komiteer icke innebure någon våda för landet. Ministern anmärkte derjemte, att man sedan någon tid börjat föra en föga ärlig kamp emot regeringen, då man nemligen först beskyllt henne för att framkalla demonstrationer och nu anklagar henne för tolerans emot komiteerna. Efter en ganska liflig debatt godkände kammaren ministerns förklaring och öfvergick till dagordningen. Om sålunda kammarens majoritet icke ådagalagt någon fiendtlig stämning emot ministrarne, så ha deremot från andra håll inpa saknats angrepp af flerfaldigt slag: gathörnen har man funnit uppsatta tryckta SERA på hvilka stått att läsa: Lefve ietor Emanuel! Ned med ministeåren!? De flesta Turinerbladen förklara sig med skärpa emot dylika opinionsyttringar och anse en öppen och ärlig opposition ur stånd att bea så föraktliga medel, hvilka föröfrigt elt och hållet förfela sin verkan på Turing lugna och upplysta befolkning. Af mera vigt och betydelse synas de angrepp hafva varit, som utgått från en i år uppsatt Turinertidning under namn af Tribuno, hvars redaktör, hr Bensa, är konungens handsekreterare. I hvarje nummer af detta blad tillrådes konungen att afskeda sina ministrar, upplösa parlamentet och antaga diktaturen; med ett ord en formlig statskupp förordas. Times väl underrättade Turinerkorrespondent, hr Gallenta, har visserligen uppbjudit hela sin förmåga att ställa konungen utom alla dessa intriger, hvilka ock så föga öfverensstämma med. dennes kända lojala karakter; men i London ha dessa förhållanI den gjort ett obehagligt intryck, Turinerbladen yttra sig derom i mycket förbehållsamma me Emellertid har en liflig polemik uppstått emellan Tribune och Diritio, som tillhöra yttersta venstern, till hvilken konseljpresidenten på sednare tiden börjat närma sig. Inom alien har man sig väl bekant, att landet i närvarande ögonblick ej hyser inom sitt sköte mer än tvenne män, som kunde sättas i spetsen för regeringen, Ricasoli och Ratazzi. Inom väl underrättade kretsar är det ingen hemlighet, att den förre efter Cavours död endast genom konungens enträgna föreställningar förmåddes att emottaga statsrodret, hvilket Victor Emanuel visserligen äfven då hellre hade lemnat i händerna på Ratazzi, så framt icke denne Cavuors främste motståndare för tillfället varit rentaf omöjlig. Han har nemligen alltid stått på en mycket förtrolig fot med konungen, hvilket deremot icke var fallet med hvarken Cavour eller Ricasoli. Den nu afgångne zonseljpresidenten är en man af okuflig viljesraft, lågande fosterlandskärlek, dessutom en gentleman från topp till tå; men han säses sakna sin företrädares och efterträdares vana vid affärer, och än mera den smidigret, som ehuru under olika former utmärkte lem båda. Att lägga honom till last uppkofvet med romerska frågans afgörande är n tanklös orättvisa, enär förnämsta faktorn problemet ejkunde eller ville vinnas. största felet hos baron Ricasoli synes ha rarit, att han ej funnit nåd för Napoleon, hvil et deremot lärer vara fallet med hr Batazzi. Iuruvida nu den personliga vänskapen med ransmännens kejsare och Italiens konung i örening med den långa affärsvana, den lefande patriotism och de statsmannatalanger. om utmärka hr Ratazzi, förmå motväga en impopularitet, som varit en gifven följd els af hans ihärdiga opposition emot tidevarfvets största politiska snille, dels ock ans segnaste närmande till hofvet i Tuileerna — är någonting som framtiden får tvisa. Man måste emellertid såväl för den wlangfulle statsmannens egen skull som ock eh än mer för Italiens konstitutionella uteckling beklaga att hans tillträde till mak: n synes ha varit framkalladt af orsaker, vilka icke egt någon parlamentarisk karakrr. Man finner af dagens norska post att fven MÅ ftenhladet tacoit till orda i anlaod.