kets hufvudstad den 6 Februari 1862. Goneral lektor, doktor Kontrasigneradt C. 5. Förste generalsekreterare. Eduard von R. Andre sekreterare. Adressen till romerska folket är af följande innehåll: tRomare! Af den kejserliga franska regeringens not till sin ambassadör i Rom hafven I funnit, att frågan om påfvarnes verldsliga makt nu kommit på den punkt, att man kan förutse dess lösning inom en föga aflägsen tidrymd. Ehuru nationaikomiten eger full anledning att tro det I, som gifvit prof på hofsamhet under en förfluten tidrymd, då en plågsam ovisshet om den slutliga utgången ökade de öfriga lidanden hvilka vi utstodo, skolen visa er lika hofsamma nu då hoppets tröst är eder gifven, ha vi likväl ansett OSS Pöra till eder ställa några för tillfället lämpliga ord. Redan en gång förut har komitån haft tillfälle förklara, att de offer, som Italien af romarne fordra, äro lugn och tålamod. Dessa offer hafven I hittills med en exemplarisk sjelfförsakelse förstått lemna, och Italien tackar er för detta; men hela det förflutna skulle ej vara till någon nytta, så framt icke I äfven för framtiden förstoden visa er värdiga den höga ställning som väntar er, och hvars genomförande till en stor del beror på er klokhet och på ert eget förhållande. Antingen nu romerska hofvet lyssnar till fredliga råd och antager den kejetliga regeringens bemedling i och för underhandlingar med den italienska regeringen, eller nämnde hof, framhärdande i sin envishet, vägrar, som man har anledning att tro, hvarje billig och förnuftig uppgörelse, så att det blir af nöden att på en annan väg komma till lösning af frågan, så är det i hvilketdera fallet som helst ytterst nödigt, att Rom förhåller sig på ett sätt, som på samma gång visar det fulla och orubbliga förtroende det hyser till framtiden och de känslor af tillgifvenhet, hvaraf det lifvas för kyrkans högste styresman. Då saken här handlar om en fråga, hvars vigt beror på de religiösa intressena, hvilka romerska hofvets anhängare påstå vara i våda genom den verldsliga myndighetens afskaffande, så bör konungens regering i detta afseende lugna de katolska folken och regeringarne; och hon bör göra detta icke allenast genom att erbjuda dem garantier, som kunna stadgas uti ett kontrakt, utan äfven och framförallt lugna dem dermed, att hon medelst handlingar visar dem hurusom halföns folk, långtifrån att sjelfva vilja förnya den oreda, som romerska hofvet infört emellan religionen och politiken, äro ståndaktiga och ense om att vilja för hvilket pris som helst återvinna sin nationalitet, i det de förena sig under en enda konungs spira; samt att de å andra sidan äro lika ståndaktiga och ense om att vilja bibehålla orubbad sina fäders tro, och att de för kyrkans chef och för hennes rättsinnige tjenare hysa de lifligaste känslor af vördnad. Rom är kätolicismens säte, och det är således helt naturligt, att största delen af denna kallelse tillkommer er, I romare. Det tillkommer er mer än något annat bland Italiens folk att lemna konungens regering det kraftigaste bevis man kan gifva Europa, ett bevis mest egnadt att lugna oroliga samveten. Nu är det af vigt för Roms och för Italiens väl, att romarne afhålla sig från hvarje ae som kunde synas bristande i aktnin emot religionen och emot kyrkans synlige chef. Det är med ett ord af vigt, att hvar och en af edra Lenälgar må ke ett nytt bevis för att I ären uppriktiga katoliker på samma gång som icke viljen att man lägger hinder i vägen för eder rätt att vara italienare. Visserligen kan man ej fordra eller förnuftigtvis vänta, och man skulle icke ens vilja det, att -romarne, hvilka emte Italiens öfriga folk bidragit med tanke och andling till det gemensamma fäderneslandets befrielse, skulle förblifva kalla och likgiltiga åskådare i ett änn då man verksamt griit sig an med den lösning, hvaraf till en stor el Italiens välfärd beror och Roms helt och hållet. Om sålunda tillfällen förekomma att göra ör demonstrationer af nationella känslor, och sådana tillfällen skola säkert ej komma att saknas, skall komiten, långtifrån att ogilla dylika, sjelf uppmana er dertill. Men 1 bören i sådant fall komma ihåg, att de loford, som I af hela Italien erhållit för er opinionsyttring af den 18 Januari, voro förtjenta just derföre, att I ådagaladen huru I förstått förena kärleken för kyrkan och för nationen, för religionen och för friheten. Romarne böra med ett ord genom sitt handlingssätt visa Europa, att när en dag den helige fadren saknar stödet af Frankrikes ädla soldater. han må finna sin fulla säkerhet i den vördnad, som romarne bibehålla för kyrkans chef äfvensom tör hennes tjenare. Komiten skulle tro sig göra er en förolämpning, ifall den förrn anade er att bortlägga det hat och den bitterhet, som det långvariga oket under en fientlig regering kunde ha väckt hos eder. Komitn känner er ädelmodiga karakter och är derföre fullt förvissad om. att I icke viljen stanna bakom andra italiens!: städer, hvilka vid störtandet af de regering hvilka föriryckt dem, visste, alla utan ett c . undantag, gifva Europa ech historien ett v nesbörd om moderation och ädelmod; ett vittnesbörd, som icke blott utgör det pånyttfödda Italiens skönaste lager, utan ock är en af de förnämsta orsakerna till landets pånyttfödelse. Stor, herrlig och värdig det förflutna är vi serligen den kallelse, som väntar detta Rom, hv ket nationen utsett till sin hufvudstad; men mindre stora äro de förbindelser, som denna 1: ställning ålägger dess folk. I bören visa, at! veten fullgöra dessa, genom att redan nu gifva prof på själsstyrka, vishet och rättrådighet. För öfrigt anser Sig. komiten i medvetande af att hafva fullgjort sin pligt, och att kunna fortfara dermed ända till det ögonblick då Rem är återifvet åt Italien, håfva rätt att af er vänta ett ullt och obegränsadt förtroende. Sluten derföre edra leder, iakttagen den strängaste disciplin, och tagen er till vara för att lyssna till förespeg0 eller verkställa order, som icke kommit er tillhanda genom den nationella oppositionens erkända chefer. Romare! För att göra eder väl förtjenta om nationen, för att kunna triumfera öfver våra fienders hycklande intriger, för att Rom, katolska religionens säte, äfven snart må kunna bli de facto Ukasom det redan är de jure Italiens hufvudstad, må då vår lösen, vårt fältrop blifva: Lefye påfven, men icke som konung! Lefve Victor Emanuel II, Italiens-konung ! Rom den 6 Februari 1862. Romerska nationalkomiten. UTRIKES,