gård och park, 437 tunnland hagmark, utom skogen, som ej är uppmätt, men som ansågs till försäljning lemna 100 famnar ved årligen, åbyggnader i fullkomligt stånd, bevillningstaxerade till 44.500 rdr (således nära dubbelt högre än Tibble egendom). Vid af olika domare, hvardera med särskilda biträden, anställda värderingar hafva dessa begge egendomar befunnits lemna till och med på öret lika hög behållen årlig inkomst rdr 4113: 75 — och dertföre motsvarande ett lika högt kapitalvärde — 22,275 rdr — omständigheter, hvilka onekligen äro så märkliga, att man kan vara frestad antaga det någon af värderingarne är illusorisk, och den ena med afsigt så uppgjord, att den skulle öfverensstämma med den andra. I Svea hofrätt, som öfver ansökningen skulle afgifva yttrande, innan den af K. M:t definitift afgjordes, uppstod olika meningar. Adjungerade ledamöterna v. häradshöfdingarne Adlers (referent), Edelstam, Lilienberg, Törnqvist, Poignant, Hernmark och Fåhreeus, assessorerna Ramsay och Revel, hofrättsråderna Uddenberg, Geijer, friherre Stjernstedt och Örbom samt presidenten excellensen grefve Sparre tillstyrkte ansökningens beviljande, dervid såsom skäl anfördes egendomen Tibbles aflägsenhet från friherre von Höpkens öfriga egendomar, der han är boende, svårigheten för honom att sjelf sköta Tibble, olägenheten af att utarrendera densamma, och de fördelar som uppkommo för fideikommissarien medelst egornas förening med andra sökandens hemman under ett gemensamt bruk; hvaremot adjungerade ledamöterna notarien Wedberg, med hvilken förenade sig vice häradshöfdingen Retzelius och friherre Leuhusen, assessoren Åkerblom, med hvilken förenade sig assessorerna Schöning och Lagerbjelke, hofrättsråderna Montelius, Pfeffer och Munthe afstyrkte bifall å ansökningen. Notarien Wedberg ansåg att giltiga skäl för den ifrågavarande ansökningen icke blifvit anförda, och assessoren Åkerblom yttrade. att de omständigheter, som blifvit åberopade till stöd för ansökningen, voro af en helt och hållet tillfällig beskaffenhet, så att, derest åe nu skulle antagas såsom giltiga skäl för fideikommissnaturens öfverflyttande från Tibble till Bogesunds säteri med hemmanen Sundby och Tenö, likartade förhållanden framdeles skulle kunna åberopas till stöd för fideikommissnaturens flyttande från Bogesund till annan egendom och så vidare från den ena egendomen till den andra. — Af hofrät tens 22 ledamöter hade alltså pluralitete . .nemligen presidenten jemte sex ordinarie och sju adjungerade ledamöter tillstyrkt ansökningens bifallande. Då ärendet derefter den 5 December förlidet år i högsta domstolen förekom, yttrade justitierådet Naumann: sAfven om antagas kan, dels att de relativa taxeringsvärdena å nu ifrågavarande till utbyte föreslagna possessioner, nemligen Bogesund med tillbehör, å ena sidan, uppskattadt till fyratiofyratusen temhundratio rdr rmt, och Tibble, å andra sidan, uppskattadt till endast tjugotvåtusen femhundra rdr samma mynt, äro felaktiga, men att deremot, oafsedt samma egendomars mycket olika areal, de företedda domarevärderingarne, som upptaga dem till alldeles lika värde, äro fullt säkra och afse ej blott den nuvarande tillfälliga jordkulturen och revenyen, utan äfven jordens naturliga beskaffenhet och möjligheten att, måhända med ringa kostnad, inom kort tid upp bringa den ena eller andra egendomen till ett jemförelsevis mycket högre värde — dels att med oningshuset vid Bogesund verkligen är förknippadt något stort och för fäderneslandet dyrbart minne -dels slutligen att någon antaglig ga ranti finnes för uppfyllande af hvad i den underdåniga ansökningen är förutsatt, att nemligen alla blifvande fideikommissinnehafrare skulle komma att vårda och underhålla nämnda boningshus och försköna trakten deromkring bättre än hvarje annan, som genom arf, köp eller annat laga fång kande blifva egare af Bogesund — så hade dock, efter justitierådets tanka, icke blifvit visadt att något af de fall här är för handen, som afses i lagutskottets vid 1809 års riksdag afgifna betänkande, riksens ständers deraf föranledda skrifvelse vid samma riksmöte samt förordningen den 3 April 1810, angående rättighet för högsta domstolen att, i likhet med annan förklaring af all-: männa lagar och författningar, jemväl förklara fideikommiss-stiftelser, utan fann justitierådet testators i 4 8 af stiftelseurkunden den 15 Februari 1753, jemförd med förordnandet af den 15 November 1769, gifna uttryckliga förbud mot allt bortbytande äfven af den nu ifrågakomna fideikommissegendomen Tibble, eller någon del deraf, både kunna och böra respekteras, men skäligen icke i närvarande fall så förklaras, att detsamma lemnas utan allt afseende; hvadan justitierådet såg sig föranlåten att godkänna de skäl, som till hofrättens protokoll finnas i detta ärende anförda af hofrättsråderna Munthe, Pfeffer och Montelius, assessorerna Åkerblom, Schönning och Lägerbjelke, adjungerade ledamöterna Wedberg, Retzelius och friherre Leuhusen, samt att alltså afslå den underdåniga ansökningen. Justitieråden Adlercreutz, OCarleson och Södergren funno skäligt bifalla ansökningen, hvaremot justitieråderna Cramår, Iggeström och Hoffstedt icke funno skäl att till ansökningen lemna bifall. Följakligen hade tre ledamöter bifallit och fyra ledamöter afslagit ansökningen; men enär konungen sedermera förenade sig med minoriteten och medelst begagnande af de vå röster, som enligt 21 regeringsformen honom. tillkommer i högsta domstolen, så plef friherre von Höpkenå ansökan bifallen. Att konuogen, på sätt som här skedde, förenade sig med minoriteten och sålunda bi föll ett fideikomissutbyte, som majoriteten i högsta domstolen afslagit, lärer, enligt hvad nan försäkrat oss, vara det första fall som nträffat sedan 1309. Hittills lärer nemligen onungen i frågor af li-artad beskaffenhet ultid afgifvet sina röster i enlighet med den