Till Redaktionen af Aftonbladet. Förliden vinter då insändaren en dag passerade öfver Berzelii lund, kom han lyckligtvis till en af de små grindarne som leda till Nybrohamnen, just i rättan tid att kunna hindra ett äldre fruntimmer från att falla mot sjelfva jernstaketet, då följden kanhän: da blifvit ganska betänklig. Detta inträffade just straxt efter den tiden då polismästar Ekströmer skadade sig genom ett fall på en osandad trottoir, och hvarefter man trodde sig finna att trottoirerna blefvo a: polisen omhuldade mera än vanligt. De gamla fruntimret yttrade i anledning hära! den kanske mindre kristliga önskan: Gud gifve att någon af herrar polismästare hör bröte en arm eller ett ben af sig, så blefvc kanske dessa rysliga isbergen borthuggna. Någon polismästare tyckes dock sedan dess vintertiden ej hafva gått den vägen fram. åtminston har han i så fall ej brutit af sic en arm eller ett ben; ty äfven i år är der trånga passagen lika farlig, och dagliger ser man den svårighet hvarmed passager öfver isbranten vid grinden är förenad, synnerligt för gammalt folk. Visserligen haf va kommunalmyndigheterna mycket att göra kunna ej snoka öfverallt, polisen lika litet men det ställe hvarom nu är fråga pas era: dagligen af tusentals personer och i hörnet äro tvenne poliskonstaplar liksom posterade. så ville de endast nog kunde de se det på: pekade förhållandet, och när man bemärker huru illa hållne alla allmänna platser äro och huru noga polisen ofta är mot enskildc så blir man frestad att tro det polismakter härvidlag ej är fullt rättvis. Det är verk ligen att rekommendera att hvad sådana förhållanden beträffar några undantag ej måtte göras, utan alla lika behandlas, då sanske i många saker en-bättre ordning än au är fallet, kan blifva att förvänta. Ladugårdslandsbo.