NT I Rett le ite TA VAR a NR och sångslämman är utan melodi. sn Om uppmunträndet af den inhemska dramatiken; I de flesta af hufvudstadens och lands: ortens tidningar har nyligen stått att läsa en af teaterdirektören Oscar Andersson utfärdad Cvördsäm uppmaningX, hvari nämnde direktör inbjuder hrr litteratörer och dramatiska skriftställare till täflan om författandet af ett svenskt lustspel, passande för Humlegårdsteatern. Det bäst författade stycket af dem, som inlemnas, blir naturligtvis prisbelönt. Hrr Adlersparre, Blanche och Carlen — alla kända litteratörer — uppgifvas skolblifva prisdomare. BSegervinnaren erhåller, utom vanligt(?) författarearfvode, 30 blanka gukater för en pjes, som är munter och qvick och spelar en hel afton. Mången föreställer sig säkerligen att våra författare, både små och stora, skola, med anledning af denna uppmaning, med ifver spetsa pennan för att deltaga i den vittra täflingsstridep. En och annan i teaterför hållanden oinvigd tror utan tvifvel; att hr Oscar Andersson genom detta upprop sätter hela den litterära verlden i riket i rörelse. Hvilken mängd pennor — utbrister kanske läsaren af uppmaningen — skola icke nu arbeta i Småland och Skåne, Låppland och Bohus län för att i sommar förtjena 30 du kater!: Eir sådan summa, tycker man, bör åstadkomma knälleffekt öfverallt i landet. Men vi tvifla dock att den gör intryck just der den borde göra det. Man har icke utan skäl klagat öfver att den rent inhemska dramatiken (vi förbigå här en mängd bearbetningar, der idger och situaltöner äro lånade från främmande författåre) icke framåtskridit särdeles mycket under. det sednaste decenniet. Flera konstdomare anse orsaken härtill härröra af svenskarhes öfvervägande böjelse för det lyriska och episka författareskapet. För vår del medgifva vi gerna att så är; men vi anse dock ett en nationel dramatik skulle kunna uppblomstra, om den i ekonomiskt hänseende rönte-mera uppmuntran af hrr teaterdirektörer i allmänhet, än nu är fallet. Det är bekant att före den ryktbare Scribes uppträdande voro honorarierna för. teaterstycken i Paris ytterst låga, och någon särdeles stor täflan i dramatiskt författareskap existerade icke i Frankrike; men sedan den snillrike dramaturgen genom sin stora framgång lyekades föreskrifva pariserteatrarne, att författaren skulle erhålla eh viss procent af-inkomster för hvar afton hans arbete uppfördes, har det dramatiska skriftställeriet tagit fart i Frankrike. Det kan icke nekas, att det härigenom på visst sätt urartat till yrke; -men liksom yrken i allmänhet har det bland många dåliga frambragt en mängd goda alster. Denna åtgärd att Ssauvera teaterförfattarne utskreks i början af teaterdirektörerna såsom varande af bonom vid tagen af idel snikenhet. Hvarje opartisk finner lätt att åtgärden varriktig. Ingen ting kan väl vara billigare än att den, som genom sin skriftställaretalang fyller teatrarnä; af dessa godtgöres med en tillbörlig del af recetten. Huru står det deremot tiil med teaterförfattärnes aflöning i Sverge? Som ingen mäktig Scribe hos oss ännu uppstått, få dessa herrar, hvilka rätt ofta locka talrika åskådare till teatrarne, i allmänhet åtvöja sig. med så kalladt vanligt författarearfvode. Huru mycket är det? frågar säkerligen financieren, och så frågen I kanhända litet hver. Hr Oscar Ander-son utlofvar, äfven han, vanligt författarearfvode. Landsorten vill veta hvad härmed menas. Den väntar med nyfikenhet att få reda härpå; ty det går ett rykte att det icke lönar mödan att förfätta för någon: Stockhol nsteater; utom den kungliga, som på sätt och vis uppmuntrar: deb nhemska dramaturgen nl parisermetoden. Meir det är beklagligen så sällan några inhemska pjeser der kunna uppföras.Våra författares anlag ligga i allmänhet. åt det borgerliga. lustspelet, och kungliga scenen lämpar sig at flere sköl just icke för detsamma. Det är således de enskilta teätrarne i hufvudstaden der vä dramatik hufvudsakligen söker uppmuntran. 5å vidt vi veta, är denna uppmuntran i ekonomiskt --hänseenderinga. Mer än en nybörjäre här säkerligen slagit teaterskrifve: riet ur hågen, för att icke blifva försatt på svältkur. Vi ha oss bekant att en förfatare uppbar af:en just icke liten Stoekholmsleater, vilket uppförde ett af honom författadt mindre lustspel för inemot 40 full hus, elt hundra (säget 100!) riksdale riksmynt för alla representationerna, eller vå och en half riksdaler för hvar afton. Detta kan icke sägas vara uppmuntrande ör författare att försöka skrifva kassapje: ser, Se der ett exempel på s. k. vanligt I örfattarearfvode för lustspe!! Men, invänder en och annan, en teaterörfattare bör skrifva för äran och ej förl lagligt bröd. Han bör endast lefva för och) cke af sin konst, den skönaste at de sköna : konsterna. AJA, riktigt på sitt sätt; men nan kan ju med lika goda skäl påstå att n teaterdirektör icke bör söka förtjena guld, tan idel lagrar. Vi tvifla på att de sedare gå in derpå. Eller huru? Men herr Oscar Andersson, infaller nåson, är ju en varm vän af svenska lustspe