dra hälften — de norra staterna — långt ifrån att representera slafemancipationen. Hr Davis tal visar, att det ännu i denna stund, liksom tillförene, tvistas i kongressen mellan slafveriets anhängare och motståndrere:; ännu i denna stund får man på capitolium i Washington höra slafveriet lofprisas såsom varande en högst förträfflig institution?, blott man behagar se den på nära håll, och der talas med helig fasa om de förfärliga följder, som en slafemancipation skulle medföra. Det är i högsta måtto sorgligt att detta skall vara händelsen, och, såsom vi nämade i går, ligger förklaringsgrunden till nordstaternas vanmakt under striden mot södern utan tvifvel till en hufvudsaklig del deri, att de icke oåterkalleligen brutit med slafveriet och gjort dess fullkomliga afskaffande till sin lösen och sitt mål. Till heder för menskligheten och för Amerika bör dock nämnare, aft sådana yttranden, som det anförda afbr Davis, icke blifva utan genmäle och vederläggning. Vi återgilfva här, såsom prof på anti-slavery-partiets argumentation, det yttrande hvarmed Davis tal gendrefs af den senatsledamot, som omedelbart efter honom erhöll ordet. Herr Harlan (senator för Iowa). Herr president! jag ämnar icke i detalj besvara det något besynnerliga tal, som nyss hållits, och detta af tvenne för mig tillfyllestgörande skäl. Först och främst kan jag svårligen hoppas alt kunna täfla med den vältalighet och den lärdom. som blifvit ådagalagda; och för det andra instämmer jag så helt och hållet i mycket af hvad som blifvit sagdt, att något försök till ett svari detalj på talet är onödigt. Jag vill emellertid förklara, och jag hoppas, att senatorn skall för låta mig derför, att hela talet förefaller mig något olämpligt, och isynnerhet den del deraf som gör det nödvändigt för mig att yttra några ord. enatorn har uttalat sin förhoppning, att den oändliga slaffrågan icke måtte uppröra denna kår och landet, och likväl, huru besynnerligt det än må förefalla i sammanhang med detta yttrande, har han sjelf onödigtvis upptagit senaten och försinkat landets allmänna angelägenheter i mera än en timmes tid just med en diskussion om denna fråga. Sir, hvad är det nu för fråga senaten förehar? Fämpligheten eller olämpligheten af att såsom medlem af denna kår bibe hålla den senator, som representerar Indiana. Nu frågar Pe i hvad samband med denna fråga hela det tal står, som i dag upptagit senaten i mera än två timmar? Jag gör denna anmärkning, icke i afsigt eller af önskan att smäda senatorn, men jag vill taga senatorn till ett bevis å och förmå landet att iakttaga det faktum, att Barje lång, uttänjd och hetsig diskussion om slaffrågan, som förefallii denna kammare på de sista sex åren, under hvilka jag haft den äran att ha plats här, blifvit på detta sätt och af gentlemen, som representera slafhållande stater, bragt å bane. Jag vill, innan jag inlåter mig på det egentliga ämnet för diskussionen, försöka sätta mig in i den fråga, hvarpå senatorn anspelat. När jag gjorde den anmärkning, hvilken han synbarligen syftade, höll denna år på att diskutera resolutionen n:r 29, hvari föreslås att bemyndiga befälhafvaren för armen i den vestra divisionen, Kansas inbegripen, att i Förenta Staternas armå inmönstra de personer, som anmäla sig dertill, samt att behålla dem der så länge som tjensten, i befälhafvarens tanke, kräfver det. Detta förslag bekämpades på den grund, att befälhafvaren för denna division af armn skulle kunna efter eget godtfinnande i Förenta Staternas krigstjenst inmönstra indianer och personer af afrikansk börd. Jag talade sjelf för förslaget, och till svar på några anmärkninar af senatorn från Delaware (herr Saulsbury) örklarade jag, latt jag för min del icke hade någonting emot, attdfärgade personer, vare sig indianer eller negrer, inmönstrades i Förenta Staternas krigstjenst, och jag försökte inågra korta anmärkningar förklara min åsigt om saken. Jag sade, att jag icke kunde inse något skäl, hvartöre icke en krigsduglig man, som är född i Förenta Staterna, skulle hjelpa till att försvara konstitutionen och lagarna. Och icke heller nu inser jag hågot skäl, hvarföre detta ej skulle ske. Jag vet, att man i ett poetiskt och vältaligt språk utropat: Huru! Väpna slafvarne mot deras herrar? Jag måste göra ett sanningsenligt och ännu mera uppskakande vädjande och säga: Huru! Väpna barnen mot deras föräldrar? Och likväl har detta gjorts dagligen af edra värfvare, då fadren råkar vara en förrädare och en rebell. Skolen I icke tillåta landets unge män att väpna sig till korstitutionens och lagarnes försvar, derföre att deras fäder råka vara förrädare? I utöfven rättigheten att taga min son vid 21 års ålder och ställa honom mellan konstitutionen och landets fiender, utan afseende på min rättighet till hans biträde eller uppsigt öfver honom. Nu frågar jag senatorn från Kentucky, hvilkendera är bättre hans slaf eller hans son ? Hr Davis. Slafven är icke hälften så god. Hr Harlan. Jag vill förtydliga min mening härutinnan genom att antaga, att senatorn med några af sina väluppfostrade och kristna slafvar vore invecklad i en personlig strid på lif och död mellan mig och min son. Då vismåningom bli utmattade å ömse sidor, vore jag då, om jag mycket väl visste, att i samma ögonblick jag lät hans slafvar förstå, att jag vill beskydda dem, skulle de fly från sin herre, för att försvara mig, nära nog en fåne, en narr, om jag ej uppmanade lem att fly? Denna nations trogna stater äro un invecklade i en strid för sin egen tillvaro. På ena sidan ställa vii fält landets trogna, gamla och medelålders män. På andra sidan se vi de approriska slafegarne ställa upp sina unga män eh sina slafvar. På denna andra sida finnas let några hundra tusen färgade menniskor, födda vå den mark der de lefva, hvilka TR lemna ina upproriska herrar i samma ögonblick de bli illförsäkrade beskydd af Förenta Staternas kontitution och lagar, och ändock fortsätta vi dåriktigt denna strid, utan att tillåta dessa starka. eväpnade män att hjelpa oss och rädda våra ;röders och söners lif. Men senatorn från Kenucky sade, att han tänkte härpå med fasa, då an kom ihåg, att blodbad anställts å hvita Henniskor på några af de vestindiska öarne. Hr resident, förtryc ta folk ha ialla tider, då de invt sic Ahernende föräfrat orvmheter som Cci