STOCKHOLM den 20 Febr, i Det finska ständerutskottets förhandlingar: lemna fortfarande vittnesbörd om den lugnt! d frisinnade och sannt konstitutionella anda, ia som lefver hos Finlands folk och visar att: det, trots alla repressiva åtgärder, medd varmt och lifligt intresse följt den allmänna utvecklingen och specielt det gamla moderiq landets civilisationsarbete. Nu, då för första jk gången efter femtio års förlopp politiska tankar och känslor få tillfälle att någorlunda iy fritt ge sig luft, springer denna frisinnade iy allmän-anda med ens upp, med hela styrkan af en kraftig fjeder, som hållits ned-7 tryckt. I flera fall synes man till och med r vara färdig att gå längre än man ännu hunnit i Sverge. Särdeles intressant är det att se finska ridderskapets och adelns represen-!, tanter gå främst i fråga om frisinthet samt emancipation från fördomar och ståndsegoism. Detta är glädjande, men tillika bedröfvande, när ran dermed jemförer våra förhållanden i detta fall. Ett af de märkligaste yttranden, som förekommit i det finska ständerutskottet, är det, som 2fgafs åf possessionaten v. Essen, då frågan om bevillningarne nyligen förehades, och uti hvilket nämnde deputcradevisade nödvändigheten afatt såsom vilkor för åtagandet af nva bevillningar foråra en revision af den föråldrade förfaliningen samt erhållandet af verkliga konstitutionella garantier. Vi anse oss böra till sin väsentliga del meddela detta der finske adelsmannens anförande. Efter en inledning yttrade han: fäVi hafva nyss sett en af styrelsens egna medlemmar öppet uttala det omdöme öfver vår statsförfattning, att den qvarstår såsom ett monu-ment från förgångna dagact — ett omdöme, ie hvilket jag och troligen de flesta af oss af fulla-( ste öfvertygelse instämmer. Men om nu dettaj; allmänt inses och erkännes; så vore det ju, linl f s r I drigast sagdt, mer än besynnerligt om vi, landets förtroendemän, hvilka af vår monark blifvit anbefallda att fritt och utan förbehåll uttala landets behof och huru detsamma må kunne tillfredsställas, icke skulle hafva ett enda ord att säga om detta vårt enda nationalmonument icke ens med en halfdragen anda, som man säger, åtminstone antyda de många bristfälligheter, hvilka vidlåda sjelfva grundvalen för vår samhällsbyggnad. under det vi med all käckhet och nit friskt söka att tillsmeta de mångfaldiga refvor, hvilka å densamma under tidernas lopp uppstått. För min del känner jag mig lika mycket af min undersåtliga som min medborgerliga pi t uppmanad att häröfver öppet uttala mig; och då något lämpligare tillfälle än detta, dertill svårligen torde erbjuda sig, anhåller jag att i möjligaste korthet rörande denna angelägenhet nu få meddela min åsigt. Att börja med ber jag att få erinra om nödvändigheten af en tidsenlig förändring af vår föråldrade representation — ett arf från det amla moderlandet, der man långt för detta klart Insett olämpligheten af detta representationssätt och der man redan i decennier sökt att komma till något bättre, ehuru alla bemödanden hitintills strandat mot de olika ståndsintressena, hvilka visat sig icke ega sjelfförsakelse nog att vpp offra sig för det gemensamma bästa. Man har sagt, att frågan hos oss vore för tidigt väckt och att man dock först under någon tid borde försöka hvartill vår representation duger, innan man öfver densamma uttalar förkastelsedomen. I Härtill genmäler jag, att vi ega andras erfarenhet att åberopa och att det kan vara godt att aktal: derpå; hvarföre min öfvertygelse är, att dennalu fråga icke nog tidigt kan väckas, emedan en reform härutinnan helt säkert har vida större utsigt för sig att gå igenom nu än framdeles då de ännu slumrande ståndsintressena hunnit vakna I 5 till lif och verksamhet. Men må representationsfrågan tillsvidare lemnas å sido. v teJag ber att företrädesvis få fästa uppmärk-, Vv S I a -— —-— —— OA M— nr AR samheten vid, att man i vår statsförfattning förgäfves letar efter den kardinalprincip, som dock 1 sig innebär en af de allra första och enklaste rättigheter ett konstitutionelt folk eger, den nemligen att icke blott statsverkets tillstånd uppvi-: sas åt riksens ständers utskott, såsom 50 S af 1772 års regeringsform töreskrifver, utan fast mer att. ständerna ega rätt att bestämma statsbudgeten till alla dess olika hufvudtitlar samt att de genom sina från landtdag till landtdag valda revisorer årligen få granska statsför)! valtningen, hvaröfver berättelse af revisorerna !t äfvenledes årligen bör afgifvas och genom tryck I h bringas till ständernas kännedom. En sådanl, rättighet, så helt konstitutionsmässig den äfven är, skulle dock vara af samma betydelselöshet som den hittills öfliga bankrevisionen, derest 1? monarkens rådgifvare, hvilka hos oss torde fål: anses utgöras af finska senatens medlemmar, icke I t vore för sina åtgärder ansvariga icke blott inför . monarken, utan äfven inför ständerna. En sådan åsigt finnes visserligen äfven redan dunkelt och sväfvande uttryckt i 16 8 af 1772 års regel! p 4 ringsform ; men några positiva lagbestämmelser härutinnan ega vi icke, och dock är det ena en alldeles sjelffallen och naturlig följd af det an-J dra. Man skall kanske säga, att jag ställer mina) , anspråk för högt; jag skulle dock knappt tro det, ty jag fordrar alldeles icke mer än hvad! hvarje konstitutionelt folk fordrar och har rätt att fordra, nemligen att ega någon eller några. hvilka det kan ställa till svars, i händelse del i finner sina konstitutionella rättigheter vara förnärmade; och enligt min orförgripliga tanke är en anordning i denna riktning af så grundväsentlig vigt, att hvarje konstitution derförutan blir en konstitution blott på papperet, icke i verkligheten. Och för hvem eller hvilka fordrar jag väl för öfrigt sådana lagstadganden? Är det F : icke för landets egna söner, för finska medbor-J . fare, bland hvilka ingen enda någonsin kan j omma att stå så högt, att han skulle kunna tillåtas anse det gå sin värdighet för när att inför sitt land och sitt folk aflägga redo och räkenskap för sina offentliga i andlingar. Ingenting kan dessutom vara mer än detta egnadt att åt monarkens person inrymma den. enda rätta plats han i samhället bör intaga — den att vara så att säga helig, oantastlig och vida höjd öfver hvarje ogillande omdöme — ty en ansvarig rådgifvare kan aldrig undskylla sig med att monarår ens vilja varit sådan eller sådan, eller söka lv skydd bakom monarkens person och sålunda; göra sig oåtkomlig för de felsteg eller obetänkta tgärder han tillstyrkt eller till och med möjlien framkallat. En sanning är och förblir det j för öfrigt, att i konstitutionella stater regenten, 2 icke mindre än folket, just i konstitutionen eger sitt tryggaste värn, sin trognaste bundsförvandt.l 7 till bestyrkande hvaraf jag ber att få påminnaj .; om England. Någon friare konstitution än den engelska torde knappt finnas, och ingenstädes är regenten mera uppburen och vördad än der. . et sagda kan för ändamålet vara nog. Detl : har icke varit min mening att steg för steg följa