betraktade, såsom om han velat genömborra det sammanvikna papperet med sina ögon, såsom om sigillet varit en skiljemur mellan honom och någonting, hvilket han på samma gång fruktade och längtade att få blicka in uti. Brefvet var ej adresseradt till honom. Om jag skulle lägga det i hennes vägt, sade han för sig sjelf, ?och kunde gifva akt på henne, medan hon läste det, skulle jag se på hennes ögon, på hennes rodnad, af hennes åtbörder, hvilket intresse det ingaf, hvilken känsla det uppväckte. Men attgifva henne det, utan att känna dess innehåll — det kan jag ej. O, att detta förhatliga bref aldrig kommit mig tillhanda!l...... n fjerdedels timma sednare, och mitt samvete skulle hafva varit fritt från den grufliga sjelfförebråelse, som stör min frid varje ögonblick på dagen. Allt hvad som behöfs, är att bryta detta sigill, och jag skulle få veta allt. Har icke en man rättighet att känna sin hustrus hemligheter? Men på detta sätt anlörtrodt åt mig, och af honom till, som aldrig vetat hvad det är att misstänka eller förråda. Jag vet att ni är en rättskaffens mant — hvarfö e sade han så i sin för. dömda biljett? Jag borde hafva förstört elder återsändt detta bref samma dag jag gifte mig. Det Forte mig som om det vorc en lefvande varelse: et är det sista jag tänker på om natten och det första om morgonen. När jag går omkring på gatorna. ser jag det der på sin plats i minchiffonnier. såsom om det trotsade mig att kunni läsa eller förstöra det — men jag vill förstörr det. Han störtade upp från sin stol, gick fran. till elden och höll brefvet deröfv.-r, me kunde ej) öppna sina fingrar för att låta de falla. Ått aldrig veta hvad denne man hade att säga henne; att aldrig kunna förvisst mig om huruvida det spöke, som förföljer mig och står emellan mig och henne, är ev synvilla eller en verklighet! Hvilken löjlig vaghet att ej kunna bryta detta sigilll......