, terhet, nemligen grekiska poesien uti dess i trenne särskilta epoker. Det tredje bande i lemnar andra afdelningen af den forn-occi: dentala poesien, nemligen romarnes, äfven ördelad i trenne epoker. I det fjerde ban i det börjas framställningen af ny-europeiska occeidentalismens poesi och författaren lemnar här en öfversigt af den europeiska meI deltidspoesien i allmänhet samt derefter en genomförd behandling af den framska poesien alltifrån den provengalska kärlekssångens och de frankiskt germaniska riddaredikternas tiderintill franska revolutionen. De öfriga nyeuropeiska vitterheterna saknas; bland handskrifterna funnos nemligen endast ytterligare några fragmentariska anteckningar öfver tyska poesien, hvilka icke kunnat användas. Om också det hela sålunda icke blifvit genomfördt och afslutadt, så utgör det dock uti det skick, hvari det befinner sig, ett storartadt och värderikt arbete, som länder vår litteratur till stort gagn och till heder. Utgifvaren antyder, att handskrifterna, för att bereda möjlighet af offentlig kontroll på hans åtgörande, komma att öfverlemnas åt något offentligt bibliotek, liksom det förut skett vid andra från samma officin utgifna arbeten af Atterbom. — Om Sann och Falsk Deklamation. En handbok för offenliga talare, skådespelare, föreläsare samt hvar och en, som vill utsäga andras eller egna tankar sannt och skönt; särskildt lämpad till den studerande ungdomens tjenst. Med ett bihang om deklamation i sång. Af Abr. Mankell. Konsten att deklamera har, betraktad såsom fristående eller såsom en särskild konstgren, alltid förekommit oss något vansklig och lätt urartande till maner och svulst. Om det med skäl har yttrats, att stilen karakteriserar den menskliga individen, så torde med än mera skäl kunna sägas, att det är den sednare som sjelf skapar sin stil: och detta gäller måhända allramest om det skrifnas eller tänktas muntliga föredragande. För skådespelaren äfvensom för den offentlige talaren torde nemligen såsom oeftergifliga vilkor för framgång få anses icke blott ett grundligt studium och en fullständig uppfattning af karakteren eller ämnet, utanock en ögonblickets inspiration, hvilken, på samma gång den Säkrast angifver rätta tonen, har svårt om ej omöjligt att ikläda sig och bibehålla alla maskorna al ett regelbundet systemnät. Hvad åter föreläsare? — en för öfrigt bland oss temligen fåtalig klass — angår, äfvensom i afseende på hvar och en som vill utsäga andras tankar sannt och skönt, så är fara värdt att hos alla dessa just sjelfva åhågan och bemödandet att vilja enligt gifna reglor ?utsäga skönt tankar? kan leda till en från naturen afvikande och ingenting mindre än skön manierism i föredraget. Vi vilja härmed ingalunda hafva sagt, hvarken att en ren och sann deklamation ju icke är att värdera och beundra, eller att icke i allmänhet och synnerligen för de på den dramatiska eller politiska skådebånan uppträdande göres behof af en behö rig handledning till undvikande af en felaktig eller rentaf falsk deklamation. Det är ett sådant behof, som förf. till denna skrift velat fylla genom detta första försök att odla ett i svenska litteraturen hittills nästan oröjdt fält?, en sådan handledning, som här lemnas dem, hvilka i en eller annan väg önska förvärfva färdighet i reb deklamation. Och i detta hänseende har förl., enligt vår tanke, här lemnat ganska. goda och lätt användbara anvisningar. Af synnerligt intresse är hvad han yttrar om deklamatorns ståndpunkt utöfver den strängt musikaliska takten?, äfvensom rörande deh temligen gängse ovanan att i deklamationen förmycket betona rimmen, när dessa icke inom satsen intaga någon framstående plats; hvarvid det emellertid synes o3s icke hafva varit ur vägen att påpeka den motsatta ingalunda sällsynta oarten att reciterh verser utan afseende på hvarken rim eller rytm. Mindre praktisk och användbar har deremot förekommit oss en och annan blant de rent positiva anvisningarne, såsom t. ex. den om konsten att andas under det mest lämpliga ögonblick, och att intaga hall eller hel andedrägt: I ett slutord har förf. intagit tvennt auktoriteters vitsord om närvarande arbete. Det ena af svenska akademien har följande lydelse: Närvarande arbete, vittnande om värma för saken och en berömlig möda vid dess utredande — — innehåller riktiga anmärkningar, förklarade genom upplysande exempel4. Det andra, af hr P. A. Siljeström, lyder så: 8å får jag nämna, att boken om sann och falsk deklamationtt, som både i afseende på stil och sakinnehåll kan mäta sig med författarens förut i tryck utgifna arbeten, synes mig kunna met fördel användas för sitt ändamål, samt att jag följaktligen skulle anse detsom en vinst för undervisningen, om genom dess publicerande en hittills varande lucka i vår litteratur kunde fyllast. Boken är tillegnat hertigen af Östergötland. — Om skollrädgårdar af Olof Eneroth. (Norrköping 1862). Man har i våra dagar allt mer och mer börjat närma sig den riktiga och sunda åsigten, att barnaundervisningen icke uteslutande bör utgöras af lexpluggning, att den icke, såsom redan Jean Paul humoristiskt anmärker, bör helt och hållet ba-eras på det som utgör vilkoret för att kunna sitla, utan att deri äfven bör ingå ett tekniskt element. Författaren till denna lilla skrift ådacalägger hän vigd Han häÄnAmMm POnNA Vi pnIa. LA NR Ir lar