plats, måste känna det ännu mer, ehuruvä glädjen öfver en vunnen befordran alltid måste i viss mån motväga denna känsla. hvars styrka också beror på individens mer eller mindre utbildade finkänslighet å ena sidan och själsstyrka å den andra. Andra prestbeställningar gifvas äfven, till hvilka konungen utnämner, och ibland dem må, ehuru de äro af mindre betydenhet, i förbigående gifvas akt på regementspastorstjensterna. — Härvidlag spelar godtycket sin yppersta rol. Ansökningar med thy åtföljande betyg skola — kantänka! — insändas; men hvad afseende göres på betyg och öfriga s. k. meriter? Iniet. Sek a äro totalt öfverflödiga, med undantag af bevis alt — icke huru — pastoralexamen ta gits, ty regementschefen föreslår i underdånighet den han vill favorisera och — ko nungen utnämner den föreslagne. Favören, den må vara tillkommen af hvad orsak son; helst, personlig bekantskap någon gång, i öfrigt rekommendationer, den yttre skylter af s. k. hygglighet, behof af lönen för fattigdoms och många barns skull o. 8. V., men ingalunda betyg och öfriga förtjenster. Hvem borde då hafva förordanderättigheten hos majestätet uti ifrågavarande fall? Sannerligen konsistorierna. Dessa äro vis serligen institutioner, som ingalunda äro på modet och i en del stift väl ej heller torde förtjena att vara det; men deras förord ho: konungen i detta fall borde onekligen var: mera gällande än förordet af en regementschef, som måhända nyligen kommit från er annan landsända, eller, om icke detta ä händelsen, dock ovilkorligen vet mindre är konsistorium hvars andas barn den elle den presten möjligen är. Men hvad är det som på embetsmannabanan skall gälla lör att der vinna befordran, ehvad det nu är den presterliga eller någon annan? — Ingenting annat än för tjenster, såvida icke rättvisan skall få hugg och sättas å sido. Och hvilka förtjenster? Först kunskaper, dernäst förmågan att dem använda i det rättas, godas och sanna: tjenst. — År embetsmannen en statens tjenare, och detta just är han, så bör staten. likasom den enskilde, tillse att den får de bästa tjenarne, men det kan omöjligen ske om icke staten behandlar sina tjenare med rättvisa och visar sig och är en i allo rättskaffens husbonde, ty en dålig husbonde kan icke få annat än dåliga tjenare: det duger icke för staten att derutinnan vilja likna den Högste att den vid elfte stunden legde får lika mycket som den, hvilken burit dagens tunga och hetta?, — . En annan fråga kan vara denna: Aro presterna nödvändiga i landet? — Härpå svarar ännu hvarje sannt och sundt tänkande sitt obetingade ja. Och äro de nödiga och nödvändiga, då måste sådana lagar stiftas för deras befordringssätt m. m. att ynglingen, som står färdig att välja sin lefnadsbana, icke af-kräckes från att beträda prestvägen, såsom nu under flera år visat sig vara fallet, och hvarpå den mer och mer tilltagande prestbristen lemnar det eklatantaste intyget. Komminister.