Prestbefordringen. Det är en gammal, sedan långliga tider ifrån den ena ändan af vårt land till den andra på mollmelodi sjungen visa ait embetsmäns befordringar alltför ofta ske avita och besynnerligt, och denna visans innehåll är än hvassare, än slöare, stundom mer, stundom mindre bedröfligt, afser ibland den ena, ibland den andra embetsmannaklassen, har den ena gången större, den andra gången mindre befogenhet för sig. Och sannerligen må väl. sägas att rätt ofta ser det föga glädjande ut när den eller den utnämningen sker, den eller den befordringen verkställes. Det är ej att förneka att den, som har makten i hand att, befullmäktiga bit eller dit till en plats, lätteligen kan begå ett misstag, ty han kan icke känna alla, som anmäla sig till en sysslas bekommande, och kan blifva vilseledd äfven om han är aldrig så hederlig och rättskaffens man, Men att ig som stiftats för århundraden sedan, då de möjligen och förmodligen-voro passande och ändamålsenliga, få qvarstå i en tid då de äro otjenliga, då de liksom hvarje menniskoverk blifvit föråldrade och, till följd af ändrade tidsförhållanden, blifvit mera till skada än gagn, sådant är illa för ett land i allmänhet och för hvarje dess bebyggare särskildt. Efter sådana lagar ske dock i allmänhet prestbefordringarne, Hvad då beträffar konungens rätt att tillsätta prester, så må den väl ifrån början hafva varit både nyttig och god, åtminstone i de flesta afseenden. Men andra tider, andra seder och äfven andra behofver. Nu mera är denna rätt både konungen och han: undersåter till föga fromma: Regeringsom sorgerna äro i sanning så mångfördubblade emot hvad de-fordomdags voro, att de verkligen borde vara en stor lättnad i deras börda om könungen undginge att befatta sig med prestutnämningar, så vackert det än är att han förser sina undersåter med ordets förkunnare; och härjemte kan man