alt se på menniskorna, som hvimlade längs atorna, än att hafva ingenting att se på. on satt mycket vid fönstret och Mary föreställde sig, att, nir Maurice var ute, hon satt och väntade på hans återkomst. Då och då sade hon något på silt gamla sätt — någonting humoristiskt, som k m dem alla att skratta, men ljudet af deras skratt tycktes alltid göra henne allvarsam igen. äMaurice befann sig, liksom hon, i ett förunderligt sinnestillstånd. Det fanns ögonblick, då han säg på henne med hänryckning och nästan svindlade af glädje vid medvetandet, att hon var hans hustru. Men denna sällhet var långt ifrån att vara fullkomlig. Hon var icke egentligen kall emot honom, men likväl var det någonting hos henne som hindrade honom att känna sig ledig, och detta var ett högst pinsamt medvetande för en make. Hon rådfrågade henom aldrig om någonting — hvarken gaf eller begärde någonsin råd i något hänseende. Hon hade aldrig låtit påskina något medvetande om olikheten i rang dem emellan, men han tyckte, att hennes sätt nu kunnat vara annorlunda, än det var. Hade hon varit stolt eller snarsticken eller ovänlig mot honom, skulle han nästan hafva kännt det som en lättnad. För en man, som tillbad henne, kunde ingenting vara så outhärdligt som hennes lugna sjeltbeherrskning. Han vågade aldrig tala med henne on aflärer eller sin ställning. Hon gjorde aldrig en enda anmärkning eller fråga om deras planer för framtiden eler beloppet af Sans tillgåogar. Mary sade honom en elj två gånger, att han måste sluta upp med att skicka återbud till sina elever och åter börja gifva lektioner — att hans inkomster sågom orgelnist och kompositör ej voro tilz wäskliga att bygga på — att man måste