gammal is; KL half 3 esmjdå de. voro när ön-Pater-Noster, tvangidem ett öppet: ställe. at återvändaj hvilket likvälv blef omöjligt; -emedar en stark vind från sydvest hade brutit isen; de befunno sig således på ett isstycke som förde: mot sundet, på några versts afstånd från statio nen Kuiwast. Alla signaler voro förgäfves, ehuru äfven soldaterna afsköto 30 skott. Den samman: drifna isen hindrade hvarje hjelp af invånarne a Moon, hvilka redan märkt dem. Fruktan att kastas från det hala isstycket, då de nalkades dess kant för att-ropa på hjelp, tillät dem ej att gifva sin de fritt lopp, oaktadt kölden och rna nådde dem; men vid nattens inbrott föllo de i hjertslitande klagan och snyftningar, oaktadt deras ledare tröstade dem med att vinden sannolikt skulle drifva dem till Werderudden. De, som medhade mera kläder, utdelade dem till de mindre väl försedda. Vid midnat. ten vände sig vinden mot sydost; då förlorade äfven vägvisarne allt hopp och lade sig på isen, stumma som de andra. Mot kl. 3 uppsteg en ung man, som efter en lång vistelse i Kronstadt brann af begär att återse de sina, förklarande att hans moraliska lidande ej tillät honom att qvarblifva; han fattade tag i den enda båtshake män hade och, förtroende sig åt sina krafter, begynte .han. hoppa från det ena isstycket till det andra, Föraren, som fruktade att öfverträffas i beslutsamhet, -anbefallde alla att försöka detsamma, -påstående att strömmen lät förmoda närheten af ön Schildau. Herrarne Doll och sHäarten; den-andra vägvisaren och två män från Moon förenade sig med honom. Baron Nolcken, som var närsynt, förklarade sig vilja invänta dagen. och enligt ; hans mening var afståndet till nästa stycke alltför långt för alla vidare försök; förnämligast qvarhölls man af en soldat, som befann sig på ett annat isstycke och under halfapnan timmas. tid utstötte förfärliga rop, innan han kunde nå det större isstycket. Emellertid fördes 22 menniskor mot hafvet, och snart hvarken hörde eller såg man mera af dem som lemnat isstycket. Då äfven. vägvisaren förtviflade om räddning fattade en person ett låg band det om, fångens lif, då ingen annan ville besluta sig dertill, och inom tvenne timmar förde han, ofta fallande i vattnet, gående från det ena isstycket till det andra, alla sina olyckskamrater mot kl. 41 till land. De sju som aflägsnat sig under nätten kommo till en stor klippa till hvilken de styrde sin kosa och blefvo räddade.