af beslagsmedlen, samt att den ene eller andre at inspektionens föreståndare dermed lemnat konfiskationskontoret enskildt biträde utomtjensten. Sättet vid utqvitterandet af beslagareandelar, då de utlemnats från konfiskationskontoret, anhåller jag måtte under ransakningen utredas, medelst in fordrande af berättelse om huru härmed tillgåt: dels af de tilltalade, dels at nuvarande konfi skationsinspektoren Wirrman. Att af den utred ning härigenom erhålles det otillräkliga uti öf TA NE ER Jungstedts berörda uppgilt blir till fullo ådagalagdt, derom tror jag mig vara förvissad. Emellertid kan jag icke underlåta på förhand anmärka, att det ligger något lågt uti att vilja söka urskuldande uti en annans underlåtenhet för en vidtagen brottslig handling, ty om förhållandet är, såsom advokatfiskalsembete: förutsätter, att sjötullsinspektionen emot aflemnande å konfiskationskontoret af ett utaf alla besla -arne undertecknadt qvitto, fått emottagz hela beslagsoch bötesandelen, kan väl ej läg gas någon annan: än sjötullsinspektionens före ståndare till last, att utaf mottagna behörigen qvitterade ; beslagsmedlen inspektionen för sig sjelf bibehållit en viss andel i stället för att, såsom ske bordt, till underlydande betjening från sig lemna hela beloppet. Att icke nuvarande konfiskationsinspektoren anhåliit om något enskildt biträde i det af öfverinspektoren Jungsted: uppgifna afseende, är advokatfiskalsembetet bekant, men att öfverinspektoren Jungstedt hos konfiskationskontoret. begärt att utbetalning al konfiskationsmedel till betjeningen måtte förnästl. år få af inspektionen verkställas, på sätt förut sketty och härå erhållit nekande svar, är hvad jag underlåta att anmärka, . Emellertid an håller jag att äfven inför rätta få höra. konfiskationsinspektoren Wirrman, som ej lärer un: derlåta upplysa förhållandet så i ena som andra afseendet. Hvad --öfverinspektoren Jungstedt ordar om gammal praxis lemnas uti, sitt värde samt bestrides intill dess han uppgifna förhållandena styrkt. Men härvid kan jag icke underlåta upp: lysa hvad äfven rådhusrättens domböcker, kon skationsjournaler och dervid bifogade qvittenser med flera handlingar utvisa, eller att före öfver inspektoren Jungstedts tjenstetid vid sjötullsinspektionen, och äfven i början deraf, upptager hvarje rapport, hvilka beslaget verkställt, samt om någon af sjötullsinspektionens föreståndare dervid. varit närvarande eller deruti deltagit, äfvensom det vill Jr som inspektionen vid denna tid tagit beslagslott blott uti de af sist omförmälda visitationer uppkomna mål. . Redan år 1852 tyckes det som öfverinspektoren Jungstedt börjat med nu åtalade förfarande i några mål, hvilket förfarande under derefter följande år ledt till nu åtalade och klandrade förhållande, att inspektionen tillvällat sig andel uti nästan alla uti sednare afdömda tullrättegångsmål influtna medel. De så väl till generaltullstyrelsen och konfiskationskontoret ingifna rapporter, som de till rådhusrätten afleninade stämningar under sista 8 åren upptaga endast, att som vid de al (uppräknade personer) verkställd visitation anhållit eller upptäckt c., och bland de uti rapporterna och stämningarne uppräknade beslagare eller angifvare icke finnes, att någon af sjötullsinspektionens föreståndare undertecknat den afgifna rapporten, hvarför och då såledesinspektionen sjelf uppgifvit, hvilka beslaget eller an märkningen gjort, rimligen eller skäligen icke får eller kan jr att flera deruti deltagit än hvad rapporten och inspektionens egen uppgift innehåller, helst 1840 års skrifvelser stadgar, yille generaltullstyrelsen närigenom förständiga sjötullsinepektionen, att i öfverensstämmelse med den ordning, som redan vid finska och inrikes bevakningen härstädes iakttages, beslags rapporterna böra underskrifvas uteslutande at de per soner samfäldt, som beslagsvisitationen förrättat: en bestämd föreskrift till inspektionen, som dock. hvad medgifvet är, ej blifvit efterlefd. Efter berörda af inspektionen afgifna rapporter och stämningar måste i förevarande fall saken bedömas, och har inspektionen uti visitationsför rättningar deltagit måste för rätt till beslagslott sådant visas, enär detta af inspektionens egna anmälanden ej styrkes, utan dessa gifva stöd för ett motsatt antagande. Hvad angår de s. k. seglationsmålen, såsom sigillbrott, felaktig märkrulla, olaga ombordgående, ER lossning och: lastning m. m., så förmena förklaranderne, att då de uti dessa mål varit åklagare, de ock varit berättigade till åklafäreandelen deruti, samt åberopa till stöd för etta förmenande ett af K. M:t för den 31 Jan. 1855 meddeladt utslag. Häremot må först anmärkas, att uti alla tullrättegångsmål är tullfiskal, der han finnes, åklagare, enligt 1:a 8 af tallfiskalsinstruktionen, hvilken s är af följande lydelse: Uti alla tullverket rörande mål, som vid underdomstolarne inom distriktet förekomma, åligger tullfiskalen att, såsom aktor, bevaka ver kets lagliga rätt och bästa. Försådant ändamål tillhör det ock tullfiskalen, att till den af berörda. domstolar, som vederbör, låta instämma de mål, hvilka till hans så beskaffade EA ning af behörig auktoritet öfverlemnas. Alla de af sjötullsinspektionen till generaltullstyrelsen ingifna RER om verkställda beslag eller brott mot tullförfattningarne hafva till advokatfiskalsembetets handläggning blifvit öfverlemnade, men innan dessa rapporter till advokatfiskalskontoret inkommit, har inspektionen intill år 1861 uti de rapporterade målen uttagit stämning. Att alla måkn blifvit hos rådhusrätten af vederbörande tullfiskal intill år 1859 och sedermera af advokatfiskalen i Nye af aktor eller åklagare utförda, är ett förhållande, hvilket advokatfiskalsembetet anhåller att rådhusrätten under detta måls handläggning, och innan slutligt utslag meddelas, behagade vitsorda. Då nu både genom lag är bestämdt, att tullfiskalen eller advokatfiskalen skall alla tullrättegångsmål såsom aktor utföra och detta äfven af denne tjensteman blifvit verkstäldt, synes tydligen att sjötullsinspektionen, som ej kunnat eller varit okunnig om nu omnämnda förhållanden, endast tillgripit den gjorda uppgiften om inspektionens åklagareegenskap för att söka bemantla sitt förfarande. Skulle ytterligare bevis fordras för denna åsigt, så är det väl tillräckligt påpeka den faktiska omständighet, att, ehuru samma föreskrifter rörande tullrättegångsmåls behandling nu äro gällande, som före år 1861, inspektionen likväl nu upphört att målen instämma eller vid deras handläggning hos domstolen vara tillstädes, hvilket väl ej kunnat ega rum, om inspektionen varit eller sjelf-ansett sig vara åklagare. Utaf K. M:ts af törklaranderne åberopade utslag bifogas härjemte en bestyrkt afskrift. Detta utslag rörer en väckt fråga, om åklagareandelen borde tillfalla tullfiskalen eller tallbetjeningen, samt har ej någon tillämplighet på inspektionen, utan enast på tullfiskaler eller aktorer, hvilken såsom Åklagare ett åtal utfört, eller dermed haft ena-Jla anda befattning, som tuilfiskalen i centraldistriktet och efter denna tjensts indragen advokatfiskalen med alla nu ifrågavarande mål egt. Af det nu anförda tror jag att till och med de tilltalade måste skola finna att deras uppgift om bklagareggenskapen och deraf förmenta rättigheter icke kunna dem freda. För den händelse de tilltalade likväl skulle vilja vidhålla sitt urskuldande på den uppgifna grunden, så torde det ej vara olägligt här intaga generaltullstyrelsens åsigt i ämnet: Den tydning som hofrätten velat gifva åt seglationsordningens 74 skulle i öfrigt leda derhän, att en tullfiskal, som, i egenskap af aktor, SR ERT PE GR I PA är 1 TA RR SN ER