nen s. k. rufflet-mekanism, användbar för sy EE hvarigenom veck eller rynkor kunn: bildas: — Åtgilterna till Kungliga teatern oct hofkapellets pensionskassa för de under sistlide i Malmö gifna representationer utgjorde 35! rdr rmt. mn Å .stadsauktionskammaren försåldes i måndags två Mälareprovinsehs obligationer, hvar dera å 500 rdr rmt, af hvilka en inropades för 400 rdr och den andra för 403 rdr rmt. —— — Upsala-Posten meddelar följande redo: görelse för de tal, hvarmed på nordiska festen i Upsala den 380 Jan. skålarne för Norge och Finland besvarades af de närvarahde representanterna för de båda ländernas universiteter: Docenten Bang tackade för den skål, som blifvit honom och hans landsmän egnad, med ett tal, deri han skildrade den känslans och fantasiens uppfattning af Sverges och Norges förening, som gehom Tegnår vunnit sitt mest hänförande, poetiska uttryck, et uppfattning, som ännu varit den bestämmande i de yttringar af broderligt sihheläg, som gehom studentmötena gjort sig gällande. Denna poetiska ståndpunkt egde sitt fulla berättigande såsom en grundläggande och förberedande, men talaren vore doc ingalunda med densamma tillfredsställd, såtillvida som han icke önskade en blott poetisk, utan en verklig försoning, en sådan, der de båda rikenas förening icke blott såge ut som en stor tanke, utan faktiskt bevisade sig vara en sådan. För att vinna ett dylikt resultat måste man med öppna ögon blicka in i den praktiska verkligheten och från den vackra, men sväfvande och kärnlösa poetiska åskådningen tillegna sig en djupare och kraftigare uppfattning af förhållandet mellan de förenade tolken. Det vore annars fara, att af en stor id blefve en stor karikatyr. Efter att vidare hafva utvecklat sina tankar härutinnan, afslutade talaren sin framställning med en uppmaning till Upsala studenter att ifva föredömet af en på de faktiska förhållandena grundad praktisk uppfattning af de båda folkens förening samt med mandom träda in i det verkliga lifvet och der realisera sina med det sfverensstämmande åsigter. I det tal, hvarmed magister Freudenthal tackade för den honom egnade skålen, erinrade han om, hurusom för Finlands folk en afgörande tidpunkt nu inträdt, då den största och dyrbaraste if menskliga rättigheter blifvit i dess händer nedlagd, rättigheten att sjelf, såvidt en högre makt det medgåfve, bestämma sitt öde och utstaka sin bana. I ett sådant läge skulle utan vifvel det finska folkets förhållande till det ivenska mera inflytelserikt göra sig gällande och välgörande inverka på dess utveckling; ty likaom för den enskilda menniskan vore det för ett relt folk företrädesvis då, när det stode färdigt tt på ett afgörände sätt gripa in i sina angeägenheter, hugnande att sig ega vänner, å hvilkas uppmuntrande deltagande det kunde äkna. Finlands folk, som för Europas blickar rarit mera undanskymdt, hade från sekler tillvaka egt en dyrbar plats i svenska folkets jerta — härför och för det nya beviset härpå lenna afton aflade talaren sin hjertliga och inerliga tacksägelse.