SR Fager TAR NT rt RA RA ER qväma mig att äta den kål jag ratat, och ändock tacka min goda lycka, att jag åter fick .en god privat plats genom mina vänners hjelp. Ty tusentals personer med mera talent än jag och af de bästa familjer van. I dra sysslolösa omkring i Melbourne och ha förgäfves år och dag försökt få en dylik plats utan lön, och till på köpet hade många, och bland dem mina fordna principaler, på den korta mellantiden gjort konkurs. Då började det allmänt talas om Fidjiöarne. Det pästods, att de förnämsta höfdingarna på denna ögrupp tillbjudit drottnin Victoria suveräniteten öfver deras öar, oc man förutsatte allmänt, att anbudet skulle antagas at TU regeringen. Dessa öars ovanliga skönhet och rikedom på de mest olika och värdefulla naturprodukter blef ett stående samtalsämne, och den tanken uppeIstod hos mig, att jag skulle försöka bilda ett bolag, för att anlägga en handelskoloni der. Planen vann bifall, flera slöto sig till I mig, bland andra mina nya principaler, hvilka, I såsom sakerna stodo, nd begärlighet måste omfatta hvarje ny utväg till ettlönande före: tag, och-de lofvade skicka mig dit med en I dyrbar laddning; bolaget var emellertid ännu icke konstitueradt, då ryktet förmälde att engelska regeringen, efter att ha blifvit ense med infödingarna om att öfvertaga herraväldet öfver dessa öar, bland andra tjenstemän äfven sökte en konsulatssekreterare, ty det var beslutet, att det engelska konsulatet I skulle utgöra den egentliga regeringen öfver öarna. Mina medintressenter önskade ifrigt, att jag skulle söka platsen, emedan jag ÅN densamma kunde bli af största7 nytta för bolaget; jag beslöt mig således dertill, men mötte ett så afgjordt motstånd, att jag redan uppgaf hoppet, då en rekommendation af svenska konsuln för ?kunskaper och personliga egenskaper af högt värde på en diplomatisk plats? plötsligt gaf saken en annan vändning. Jag blef den lycklige och med detsamma föremål för den mest öfverdrifna afund, isynnerhet derföre att jag var utländning. Du ser således, att jag kommit att spela en fullkomlig lycksökareroll, ehuru Gud skall veta, att det egentligen lockande för mig vid dennä plats var en betryggad existens och en verksamhet, der jag kunde göra personliga egenskaper och kunskaper gällande, hvilka jag i min förra ställning alldeles icke kunde göra något bruk af. Det första intryck, denna ögrupp gjorde på mig, var i hög grad intressant. Vilandstego nemligen efter en lång och besvärlig sjöresa först på ön Kandaru. En krans af korallref, öfver hvilka hafvet bryter sina böljor med evigt dån, innesluter tolf små öar och bildar här och der säkra inlopp. På spetsen af höga berg ända ned till hafvets) strand växte palmoch apelsinträd, och en rik doft strömmade mot oss från stranden. Skaror af infödingar kommo ut till oss i väldiga kanoter och blefvo mottagna ombord — nakna vildar, stora, ohyggliga, bronsfärgade gestalter, af hvilka dock några, de så kallade höfdingarna, hade en djerf hållning och ganska modiga och krigiska blickar. De medförde frukter, höns, svin, välluktande oljor, vapen, fisk och skaldjur, och en Iiflig handel uppstod ombord. Det hör till sällsyntheterna, att begge parterna, både köpare och säljare, äro så synnerligen belåtna, som här var fallet. De föremål, som ombord användes till denna byteshandel, voro gamla skjortor, aflagda klädesplagg. utslitna halsdukar m. fl. dylika värdelösa saker, i stället för hvilka man erhöll pro: viant och viktualier, hvilka efter den långa sjöresan voro mycket begärliga. Jag fick här tillfälle att ångra min stora benägenhet alt gifva bort mina gamla kläder, då jag ledsnat på dem; M här hade de varit ett riktigt kapital. en för att också deltaga i handelsrörelsen, måste jag rycka fram med några lakan; mattor, dukar och ett par spräckliga reshattar, idel saker, som vorö mycket bättre än hödigt var; blott en trasig persedel egde jag, nemligen en lång sidenöfsverrock, som blifvit utsliten ombord och vår alldeles obrukbar. För den erhöll jag tolf kycklingar af en missionär, en inföding, som predikade kristendomen på denna ö!och satte en ära i att vara klädd såsom då hvita missionärerna. Men, hvilken ohygglig förvandling: samma karl, sow i nationalköstym, d: v.s. med ett stycke kaliko kring lifvet, tog sig ypperligt. ut, hade nu blifvit omskapad till ett komplett missfoster till tiggare, som ingen ombord kunde se på utan att skratta. Icke bättre gick det en höfding4. Denne tillböt sig af en matros en vest utan knappar, med upprifna knappHKål, betäckt med tjärfläckar vch smuts; men när han profvade densamma, tyckte till och med denne vilde, att någon bristtällighet vidlådde persedeln; men den fiffiga sjögasten, som icke ville gå miste om sin handelsaffär, fattade ett raskt beslut: han tog en stor packnål och segelgarn och sydde fast vesten omkring lifvet på vilden ända upp till halsen, och nu spatserade denne med ett sjelfbelåtet leende omkring bland sina beundrande landsmän, förtjust öfver, att vesten satt så fast på kruppen på honom, och der:sitter den troligen ännu. Emellertid hade jag dea fördelen, att vildarne; som kommo under fund med att de saker, de fått af mig, voro de bästa, plötsligt fingo en hög tanke om mig och behandlade mig med uen mest) förekommande artighet, hvaremot de alldetes ignorerade kaptenen, som likväl var fartygets egare och redare. De: kallade: mig Taranga Leva, d. v.8. den store höfdingen; och öfveröste mig med presenter och bjudoingar. Jag har glömt att berätta, att orsaken, hvarföre vi anlöpte Kandura, egentligen var att få friskt vatten och grönfaker tör köket, och motvind qvarLöll oss nu der en hel vecka. Under hela denna tid uppehöll jag mig nästan beständigt i land anungen i höfdingens eller en missionärs hus, stora, omfångsrika byggningar, i hvilka det dock blott fanns ett enda stort rum, hvars FOSVET JINSOFEL STIPE IS UR ERS a SPSDEr FOP 1 FTÖS TE BIL VSISER Wester vr