önska sig deröfver, att vår teater ändtligen tillegnat sig ett arbete, som intager ett så framstående rum, ej blott bland den svenska dramatikens icke alltför talrika alster, utan äfven såsom drama i allmänhet. Frih. von Beskow synes oss ha sjelflem-. nat nyckeln till uppfattningen af hans tragedi, då han låtit sin Torkel Knutsson under sjelfbetraktelsen i fängelset säga: Kanske jag gått för långt. Måhända tiden ej inne var. Det är i dessa ord författaren antydt hvar han velat söka den tragiska skuld, som hans hjelte, betraktad såsom en stor historisk personlighet, hade att försona med sin död, eller, om det må tillåtas oss omkasta denna sats, det är tillvaron af denna skuld, som kan innefatta en ursäkt för menskligheten, för det den låtit en man, sådan som Torkel Knutsson, gå under och falla. Likasom så många andra af mensklighetens största och ädlaste män, hvilka stått århundraden framom det tidehvarf, i hvilket de lefvat och verkat, förbisåg Torkel Knutsson. att den menskliga utvecklingen går blott i naturlig ordning och steg för steg, att icke ens den kraftigaste ande, den renaste vilja förmår bringa den till några stora, några våldsamma språng. Klart inseende tidens lyten och deras rot, ville han med ens rycka sitt land och sitt-tidehvarf med sig till den ljusa framtid han drömde. Men tingens ordning, som han ville bryta, var mäktigare än än och derföre gick han under på sin ädla sträfvan; men han gick under på ett skönt och storartadt sätt, utan att ett ögonblick rygga, vackla eller tveka. Till och med då, när han börjat ana ati Stiden ej inne var, och att han derföre måste falla, ger han med glädje sitt lif med denna betraktelse: — — Hvad är väl den sanning värd, Som ej en man vill köpa med sitt lift — och man känner klart med sig, att han icke lefvat och verkat och icke heller dött -förgäfves. Den fallande bhjelten sjelf dör i detta medvetande. Mitt blod jag ger, som förr jag gaf mitt råd. för andens Has och frihet ut Nordent å låter skalden honom utbrista i sin sista stund. Men med den hufvudsakliga tragiska skuld, som låg i försöket att brådstörta tidens gång, har författaren äfven kombinerat en annan, utgörande väl icke ett fel, men en svaghet, och hvilken äfvemledes bidragertill hans fall, i sjelfva verket blott i andra rummet, men skenbarligen mera direkt och omedelbart, enär den står i närmare samband med de ttre, nära till hands liggande händelserna. en segrande hären har velat utropa den lycklige fältherren, Karelens eröfrare, til) konung. Med förakt tillbakavisar Torkel Knutsson förslaget om ett sådant förräderi. Han straffar på skymfligt sätt dess egentliga upphofsman, men han förlåter alla öfriga deltagare i stämplingen. Straxt derefter betänker han sig dock och yttrar: tFör mild jag var, för mild. — Jag ångrar det. Hvar tionde af hären, efter lottning, förverkat lifvet. — Men hur svårt att straffa en blind tillgifvenhet för oss, som brott! Om vi eljest icke missförstått författarens intentioner, synes han oss ha velat i Torkel Knutssons handlingssätt vid detta tillfälle se, å ena sidan en nog långt drifven hårdhet och oböjlighet, å den andra en svaghet, som låter honom, den de lagväktaren, utöfva en långt sträckt mildhet i ett fall, der det icke gällt hans egen rätt, men der han funnit sig afväpnad deraf, att brottet, som han bort straffa eller åtminstone icke fördölja, hade sin grund i tillgifvenhet för honom. Det är också den så skymfligt straffade riddaren, som genom en af hämnd afgifven och derföre vrängd bekännelse om den 1frågavarande tilldragelsen blir den synliga och mest omedelbara anledningen till Torkel Knutssons fall. I sin sjelfbetraktelse i fängelset sägerzockså Torkel Knutsson: Herrsklystnad — stolthet — och begär att lysa — oböjligt sinne — och förakt för andra — jag dessa fel har egt — de mot mig uppväckt tallösa fiender — jag deras hot med hån har trotsat — vedergällningsstunden är kommen — de, jag kufvat, fordra nu den stolte herrskarns hufvud till försoning. : Vi skola icke uppehålla oss vid en redogörelse för de särskilda, i allo väl och kon seqvent hållna karakterer, som förf. låtit i stycket framträda, ej heller för gången af den raskt och naturligt fortlöpande handlingen, men vi kunna icke undgå att uttrycka vår beundran för den trohet, hvarmed förf, tecknat, och den skärpa, hvarmed han gisslat den romerska prelaturens egoistiska stämplingar, oeh de icke blott för katolska stater tänkvärda varningar, som stycket innefattar i afseende på vådan för furstarna att låta af ett listigt och herrsklystet presterskap förleda Lö att tro, att presternas med privilegier och företrädesrättigheter köpta gunst är något pålitligt värn för fursten och furstemakten. Förf. skonar icke heller de fel och db ge som tyvärr så ofta äro förbundna med innehafvandet af den furstliga purpurn och hvilka på ett så Sorgligt sätt utmärkte de flesta Folkungarne. Tilläggom, att stycket icke blott imponerar genom en mängd vackra tankar och på nationalkänslan anslående häntydningar, utan äfven intager genom en ren poetisk diktion, icke öfverlastad med lyriska utgjutelser, hvilba Am än. 4 sc9 slalfva mantka vånira lil