EONGL. TEATERN. Gårdagens föreställning på den åt de fosterländska sånggudinnorna egnade skådebanan var i flera afseenden en verklig högtid. Vid inträdet i salongen möttes blicken af en festlig upplysning, påminnande derom, att det var denna skådebanas grundläggares, konung Gustaf III:s födelsedag — ett minne, hvars uppkallande icke kunde undgå att göra intryck på den publik, som fyllde alla platser. Då derjemte orkestern uppstämde CViken tidens flyktiga minnent, förbereddes åskådaren särdeles lämpligt på den tafla ur fäderneslandets häfder, som skulle upprullas från skådeplatsen uti B. von Beskows Torkel Knutsson. Värdigare kunde icke Gustaf III:s minne firas på Gustaf III:s skådebana, än genom första föreställningen af detta sorgespel. Man frågar sig med förundran efter, kasta. under, åskädandet af detta stycke, om den: svenska dramatiken verkligen är så utomordentligt rik, eftersom den svenska teatern kunnat i öfver trettio år lemna obegagnad en sådan skatt, som detta arbete; eller om de, som ledt den teater, hvilken borde vara och väl äfven gerna velat anses för den svenska national-teatern, sett sig så litet om bland det, som den svenska dramatiken skapat, att de varit i okunnighet om tillvaron af detta sköna sorgespel. Vi veta att det förra icke är händel:en; vi älska att tro att icke heller det sednare varit fallet. Sannolikt är nemligen, att det trettioåriga uppskofvet med Torkel Knutssons uppförande varit föranledt deraf, att tiden ännu icke varit mogen för framställandet, åminstone på den kongl. svenska scenen, af en sådan bild af den store riksföreståndaren och hans tidehvarf, som den, hvilken Beskow i sitt sorgespel tecknat. Vare dock härmed huru som helst, har man nu hvarje skäl att lyck