ran om bråk, och månne det icke är rättare att afhandla hela: tal för sig, utan att sammanblanda dem med bråkqvantiteter, se kop I, sid. 4. å edagogiskt riktigare är utan tvifvel, att uppskjuta polynomers Nppjörning i faktorer, tills division 1 hela tal blifvit afhandlad, och bedömandet af när en trinom är jemn qvadrat tills någon kännedom om binomiaiteoremet blifvit inhemtad. Olämpligt synes det vara att från läroboken utesluta ett så vigtigt kapitel, som finnandet af polynomers största gemensamma divisor — att utesluta hvad som kan få namn af bevis för binomialteoremet, då binomens exponent är ett helt tal — olämpligt vidare, att tala om öfverenskommelser vid räkning med negativa, irrationela och imaginära qvantiteter, alldenstund ordet öfverenskommelse innefattar något godtyckligt, som kan förändras, och något sådant godtycke här icke kan ifrågakomma, utan ett oafvisligt, nödvändigt kausalsammanhang här måste menas och äfven på ett framstående sätt tillkännagifvas. Att Schlömilch redan 1845 — således före 1848 — begagnade bokstafven i, i stället för V3, är en bekant sak; men att vetenskapen så ovilkorligen nu fordrade detta i. icke p, q eller någon annan bokstaf, och att icke det gamla bekanta tecknet V—1. som har den förtjensten att vara olik andra beteckningar och att icke vara någon bokstaf, kan efter behörig definition få, begagnas, det är säkerligen en hemlighet för många. Önskvärdt vore, attalgebraiska författare i allmänhet ville, för vinnande af den noggrannhet hr B. synes åsyfta, afhandla den närmare begränsningen af hithörande ämnen under rubriken Närmare granskning, likasom fransmännen göra under sina Discussions. Man skulle då icke hos hr B. få se elementernas grundbegrepp sammanblan dade med deras närmare och noggrannare begränsning. et nu anförda torde för det närvarande vara nog. Måtte många algebraiska författare-uppstå, och alla, äfven hr Björling, röna all framgång; men bevara oss fri silt skråvälde, äfven från B:s jernspira i det matematiska fria studiet! Sunm cuique.