I Anna eller lifvets skola. Svenskt original a L. 4. Stockholm, Adolt Bonnier. Man har här för sig den icke särdeles vanliga företeelsen af en svensk romantiserad skildring i icke mindre än 3 delar, som bilda en sammanhäftad volym af öfver 600 sidor. Någonting ännu ovanligare med detta verk är att det utkommit efter författarinnans död. Hon var ett ungt fruntimmer som hade egnat sig åt andras uppfostran och som i förevarande arbete hade nedlagt sina iakttagelser och erfarenheter. Arbetet har hvad man vanligen kallar pietistisk riktning, men det är en pietism af den milda art, som icke fördjupar sig uteslutande i sig sjelf och rufvar på andlig fåfänga och sielfkärlek, utan söker verka godt äfven för denns verlden, under det att tankarna och känslorn: likväl ständigt äro riktade på en annan verld och ett annat lif. I sitt slag är arbetet gan ska vackert; och oafsedt äflandet att i tid och otid agera botpredikant har det förtjen sten af att predika många både religiös: och moraliska sanningar. Elementarlärobok i Algebra af E. G. Björling. Förra delen, 7:de upplagan. Att uppsöka och loftala detta arbetes förtjenster vore öfverflödigt, då Björlings namr är en tillräcklig rekommendation för, det samma. Deremot tyckes det för det algebraiska studiets bästa hafva skäl för sig att något vidröra arbetets svaga sidor och till begrundande rekommendera den frågan, huruvida hr Björling, oaktadt allt sitt välmenta bemödande för samma studies bästa, icke låtit felaktigheter, särdeles pedagogiska. komma sig till last; en sådan granskning är så mycket mindre obehöflig som Björlings Elementarlärobok ännu mångenstäde: i landet användes. Förordet till ifrågavarande upplaga ä icke af vanlig art, hvarföre detsamma synes behöfva först något vidröras. Författaren påstår deri, att 7:de upplagans sidoantal och innehåll är betydligt mindre än den 6:te. Nu förhåller det sig emellertid så, att bokens format, längd och bredd blifvit ungefär i samma proportion ökadt som sidoantalet minskadt, hvartill äfven kommer ati 7:de upplagan har mindre stilar än den G:te; någon förkortning eller förenkling i framställningen är svårt att finna. I ett företal är vanligen blott det eftergående arbetets plan och innehåll uteslutande föremål för behandling. Hr B. deremot har sitt företal fällt följande omdöme om åtskilliga under någonitid successivt utkomna kompendier i elementerna, af Algebra?, att de äro ?ej allenast otillräckliga att grundlägga detta studium, utan behäftade med en mängd felaktigheter, vittnande (i bästa fall) om författarnes obekantskap med veteneg og framsteg på en sednare tid, hvarunder en betydlig rensning försiggått äfven inom sjelfva elementerna?. Humaniteten tycks fordra, att hr B. hade bestämdt uttalat, hvilka dessa åtskilliga författare? äro, öfver hvilka han afkunnar en så obarmhertig dom, äfvensom att han hade på tillbörligt sätt motiverat denna dom och icke satt sin auktoritet i stället för skäl, då hvar och en väl känner att auktoritetstro inom matematikens område är högst förderflig. Det synes som skulle hr B. hafva alltför mycket öfverskridit det passande, då han, för att rekommendera sitt eget arbete och sina egna åsigter, tillåtit sig så hårda omdömen icke blott om författare, utan äfven om de lärare, som antagit någon annan lärobok än hans. Så okunniga få väl icke alla lärare antagas vara, hvilka begagna annan lärobok än hr B:s, att de ju icke hafva grundade skäl för sitt åtgörande. Större gagn hade hr B. utan tvifvel beredt både sig och vetenskapen, ifall han i offentliga tidskrifter hade på ett humant, om än strängt, sätt granskat dessa successivt utkomna läroböcker, i stället för att, såsom nu skett, införa sådana omdömen i företalet till sitt eget arbete. Vill hr B. göra sig till väktare öfver matematikens studium vid våra elementarläroverk, så måste han visa mer undseende och icke fordra så ovilkorligt att alla först måste lära ad verba magistri jurare. HrvB. försvarar vidare i sitt företal den åtgärden att anföra i sjelfva läroboken ett erforderligt antal öfningsexempel, en åtgärd, som synes hvarken förtjena beröm eller tadel. Han sjelf tadlar i sammanhang dermed deras förfarande, som ställa sådana exempel jemte problemerna i ett bihang, och förmenar att lärjungarne skola då förbise ölningsexemplens vigt och värde, ett förmenande, som är nog oväntadt hos en så gammal och skicklig lärare som hr B. Ty nog är det en allmänt känd sak att lärjungarne alltför gerna vilja fästa sig blott och bart vid exemplen med förbigående af all teori, och tro sig hafva gjort tillfyllest, då de hafva räknat dem förelagda exempel. Hvilken lärare, ja hvilken förståndig lärjunge ens skulle falla på en så uppoch nedvänd id att, enligt Björlings här framställda antydan, först genomgå teorien för alla å räknesätten i hela tal, ja till och med teorien för bråk, innan öfningsexemplen för det första räknesättet, addition i hela tal, vidrördes! Det vore en oförklarlig enfald att icke, förstå, det tillbörliga öfningsexempel måste genomgås omedelbart efter teorien för hvarje enskilt räknesätt, att bihanget med exempel mäste begagnas bredvid boken och icke efter bokens slut! Det är tvifvelsutan icke för hårdt yttradt, om man säger, att hr B:s framställningssätt i allmänhet är torrt, sträft, saknar så kallad genomskinlighet och klarhet, blir oupphörligen, i sitt sträfvande efter korrekthet, alltr omständligt och minutiöst. Hr B. har