Rn a K SR ta SE RR KR I IA ARR miljeväsen och hans barn, äfven icke gifte sig. Sid. 11. I tanken på hemmet omfamna sig alla våra goda englart (Im Gedanken Heimath.) Sid. 12. tBergsryggen, som förut inskränkt utsigten, blef liggande på sidan (blieb zur Seite liegen.) Sid. 14. Hvarföre kan intet blifva?4 (Warum kann Nichts werden.) Sid 15. CMen upphört måste historien hafvat (Nun, anufgehört muss die Geschichte haben.) Detta oeh en mängd dylikt på första arket. Men vi slå upp något längre fram: Sid. 56. Blytak på höga byggnader falla sig mycket dyrare än skiffertak, då man har denna i närheten. Skifferbehojvet tager täckaren med sig upp uti sin farkost, det kan icke med de mycket tyngre blyplåtarne. Sid. 57. Han var från Köln van att handla sjelfständigt; sådan som han åter funhit sin broder, förutsåg han genom honom månget hinder. Sid. 60. Då ville denne blott fullkomligt lyfta honom ur sadeln och hade ännu värre i sinnet, hvilket likväl icke skulle lyckas honom genom all hans arglist; då yar Apollonius blott för den skull hemkommen. Och dock trodde han, att drömmaren skulle stöta hornen af sig, om han ville sätta i verket hvad som icke lyckades honom sjelf, som kände verlden. Han som ändå var skarpare än sjelfva den i blå rocken på sin tid varit. Han trodde sig äfven träffa den gamla herrn, om han ännu hvassare blåste på fingret, ännu argare hostade och ännu bestämdare spottade ut. Stod hans gestalt öfver hufvud i motsägelse mot den gamla herrns hållning, den han tillkonstlade sig, så motsade hvarje ögonblick hans oro och inre haltlöshet densamma.? Sid. 59. Då var honom Apollonius drömmaren och han sjelf en, som kände verlden. I andra stunder såg han åter uti brodren den arglistighet och fann det välgörande att deremot hysa medömkan med sig såsom den oförställde mot. hvilken han lade ut snaror och blott för att få hata den broder, som hatade honom. Honom felades det Apollonii klarhetsbehof, som skulle ha visat denne motsägelsen och tvungit honom att tillintetgöra den, då den blifvit insedd. Måhända hade han en känsla af motsägelsen men undertryckte den afsigtligt. Så förutsatte hans skuldmedvetande det hat såsom verkligt hvilket han måste förebrå sig hafva förtjenat.? Sid. 61. Han egde personlighetens värdighet, följdriktigheten ända till egensinne. Hans inre säkerhet gällde.? Det raska i hvartannatgripande, som gick liksom i spåren af en osynlig nödvändighet (im Geleise einer unsichtbaren Nothwendigkeit), gjorde väsendet i blå rocken, i hvilket han kände sig så stor, öfverflödigt.? Sid. 63. Denna glädtighet hade uti sig något af den kyliga bottens natur, hvarur den uppvext? (des schwiilen Bodens). När det gäller en dubbel varsamhet för tyrannen? (läs: styrmannen). Sid. 64. Apollonius, på hvilken allt detta likt ett tungt moln tryckte, såsom en oförstådd aning, begrep blott det ena; brodren och svägerskan undveko honom IN das eine: der Bruder ......: begrep blott det, att brodren ......) Sid. 66. Han kände huru fint han måste gå tillväga och huru plumpt han dock gick till väga; huru densamma kraft, som skärpte hans känsla för målet i handlingenÅ ryckte honom derutöfver (denn dieselbe Macht, die sein Gefähl fär das Maass schärfte, riss ihn im Handeln dariber hinaus). Sid. 68. Annu mindre (Wenig mehr) likhet med mannen låg i hennes drag. Honl hade blott blifvit en yttre. Och blott till det yttre tycktes de glädtiga dragen hafva blifvit berörda (nur Aeusserliches schien die heitern Linien berährt zu haben) ingen djup innerlig tilldragelse hade tryckt sin pregel på dem.? Blicka vi på det vackra slutstycket så finna vi t. ex.: -Om lycka och olycka säga menniskorna, att himmelen bringar dem (der Himmel ihnen bringe). Hvad menniskorna kalla lycka och olycka är blott det råa ämnet dertill. I sjelfva slutorden synes det såsom öfversättare och korrekturläsare skulle gjort en yttersta kraftansträngning för att öfverträffa sig sjelfva: Låt leda dig af förståndet men skada icke känslans heliga skrankor. Vänd dig icke talande Crodiande bort ifrån verlden sådan hon är; sök att b.ifoa rättskaffens inför henne, då blir du rättskaffens inför dig sjelf (suche ibr gerecht zu werden, dann wirst du dir zurecht: sök att komma tillrätta med henne 0. 8. v.). Och i denna mening vare din vandel: Emellan bimmel och jord! Hvad säges om dylika mästerprof? Och vi kunna försäkra våra läsare, att vi icke gjort oss det ringaste besvär att uppsöka kuriositeter, utan att vi tagit dem på måfå här och der i boken, hvars egendomliga beskaffenhet vi varseblefvo, då vi i boklådan händelsevis kastade en blick i densamma. Utan öfverdrift kan man säga att den är så beskaffad, att man knappt kan läsa en enda sida, utan att skratta åt öfversättningen. Förläggaren har vid slutet af boken aftryckt åtskilliga berömmande omdömen om originalet utur tyska tidningar och tidskrifter och tillägger derpå i afseende på sitt öfversättningsopus, att han öfverlemnar ?åt den tänkande och känslige läsaren att bilda sig sitt eget omdöme, med full öfvertygelse, att högst få skola utan tillfredsställelse eller intresse lägga ifrån sig Emellän himmel och jord4, Vi vilja blott göra det lilla tillägget, att det är otänkbart, att någon tänkande och känslig läsare kan utan löje och harm lägoa